Bra defensiva nickspelare är inte alltid bra på huvudet offensivt. I går brände Granquist en fantastisk bra chans mot Ryssland. Jag kommer ihåg Pontus Jansson som ensam och oattackerad hade kunnat nicka MFF till CL mot Dinamo Zagreb hemma men missade otroligt nog målet från nära håll. Defensivt är däremot Ponne oerhört bra och spelar med mycket kropp. Han har nästan snärten kvar i nacken ( sedan hans juniorliv som forward) vilket gör att han ofta kan nicka väldigt långt, defensivt. Tyvärr även offensivt men då sätter han liksom bara fram knoppen och bollen går nästan alltid långt över.
Det är också tvärtom. Jag minns en vårmatch under Zlatan allsvenska debutsäsong. Det var antingen mot Halmstad eller Norrköping. Eftersom ingen sagt till Zlatan att man måste markera sin man, gå in på kropp ifall man inte är först på bollen med mera så slog motståndarna konsekvent bollen mot där Zlatan stod. Han försökte stillastående hoppa jämfota och förlorade varenda en defensiv nickduell. Med farliga målchanser som följd. Det blev faktiskt lite parodiskt efter motståndarna var så konsekventa.
Tänker på det när jag ser Kiese Thelin försvara på hörnor. Ingen har talat om för honom hur han skall försvara utan man förutsätter uppenbarligen att eftersom han är bra på huvudet offensiv är han även bra defensivt. Och inget kunde vara mer fel.
Med MFF, både i allsvenskan och CL hamnar han ofta vid bortre stolpen där han bara tittar på bollen och sällan kommer till den, trots längd. I går, mot Frankrike var det likadant på hörnor i första. Han backar, tittar bara boll och så kommer det en kille i ryggen och nickar oattackerad.
2-0 målet tillkom även det som en miss av Thelin. Han joggar efter sin gubbe, går inte in på kropp utan försöker, ett steg efter, att nicka undan bollen. Så fransmannen får nickskarva utan markering och har inga problem att troligtvis avgöra hela playoff-mötet på grund av att ingen lärt Thelins försvara med huvudet.
Lämna ett svar