Fem fina svenska fuskare del 2/ Sådan far, sådan son

Är det på grund av namnet, landets kanske mest fantasilösa ortsnamnen någon? Köpingen som blev kommun och väl borde kallas sig ”Enkommun” har ofta drabbats av sportslig orättvisa. Som t e x 1997 då förlorade man sin plats i landet näst högsta fotbollsserie på ytterst tveksamma grunder. Redan 1912 förlorade dock stadens store son, femkamparen Vicke Andersson, ett givet SM-guld under bedrägliga former till en känd Palmeutredares pappa.

OS-året ställde enbart fem man upp på startlinjen i sista avgörande grenen 5-kampens Friidrotts-SM – blott de sex bästa fick vanligtvis löpa sista grenen. Vicke och fyra studenter från Uppsala, däribland David Holmér och hans bror Gösta sedermera legendarisk riksinstruktör och far till Hans Holmér, legendarisk Palmeutredare och ordförande i Friidrottsförbundet (en lustig detalj är att efter att Holmér misslyckats med att få 25-åriga Linda Haglund frikänd från dopingdomen – enligt svenskarna hade den elake finske sprinttränaren lurat i Linda dopingpreparat upprepade gånger – åkte hon och 51-årige Holmér ensamma på en veckas semester i Acapulco. Hasse var för övrigt även ordförande i Bob- och Rodelförbundet på Ludmilla Engquist åkte fast för dopning).

Men nu var det 1912 och enligt dåtida tidningsuppgifter drog ”Gösse” Holmér upp ett högt tempo och Vicke försökte följa. Men dock ” tycktes det som om de tre uppsalalbornas löpning medvetet avsåg att utestänga enköpingsbon”. Gösta vann loppet före brodern, Vicke kom trea.

Riksinstruktörens 1500 meterslöpning är för övrigt ett märkligt kapitel. Han ställde upp i både femkamp och tiokamp i Stockholms-OS. I femkampen kom han sjua men fick inte springa avslutande 1500. I tiokampen sprang han på 4.41, endast en sekund efter den suveräne segraren Jim Thorpe USA. Gösse blev fyra sammanlagt men eftersom amerikanen sedermera blev diskad fick Gösse brons. Vid nästa OS blev Gösse återigen fyra men nu, när han inte sprang på hemmaplan, förlorade han bronset på just 1500 meter till en annan svensk eftersom han löpte i mål på 5.01, hela 20 sekunder sämre än tiden i Stockholm.

Sedan blev han som sagt rättesnöret och förebilden för svenska medel- och långdistansare i 40 år. Och alla de bästa, Hägg, Arne Andersson och Dan Waern, blev diskade på livstid för fusk, för brott mot amatörbestämmelserna.