Tunn muskelbok skapar frågor

Det är roligt men sällsynt med böcker om män och muskler. Ingemar Lyshag borde vara sällsynt lämplig för uppgiften. Han var flerfaldig nordisk mästare i tyngdlyftning och EM-medaljör (fast det preciseras aldrig vilken valör). Samma dag som han blev uttagen till OS i Melbourne 1956 lade han av och började på en journalistutbildning.

Sedan arbetade han på Aftonbladet i 35 år men frågan hänger i luften likt en stång med stor tyngd som lyftaren vägrar släppa fast lyftet redan är gjort – varför slutade du Ingemar när du blev uttagen och stod på höjden av din karriär, varför fullföljde du inte ”lyftet”?

Jag hittar ingenstans en förklaring till detta ​i ”Styrkans kungar” (CAL förlag) ​– en bok som handlar om människor som hela tiden utmanar nya gränser, nya tyngder medan författaren på sätt och vis gör tvärtom.

I mina ögon är det dolda svaret väl så spännande som boken. Men kanske ligger den alltför djupt, är alltför personlig för jag saknar samma sak i boken. Den är full av skörn​o​rna och siffrorna och bilder på män i stora muskler men saknar i stort en förklaring till ”varför” Varför vill man bli så här stark, varför ägnar man flera timmar varje dag på att bli stark. Lyshag citerar några rader en anonym insändare ”i en tidning för muskelbyggare” om narcissism. Det håller inte, speciellt inte om man varit journalist i 35 år. Lyshags historieskrivning av kroppsbyggandet har dessutom avsevärda brister.

Förr i tiden var muskler och lyftkraft kanske en karriärväg, dessutom en tillgång i många yrken. Tunga lyft tillhörde vardagen. Kanske lärde man sig HUR man lyfter tungt, eller var ryggskador lika vanliga som nu när vi misshandlar ryggen i kontorsstolar och TV-soffor?

Jag tycker den här tunna boken åå ett ålderdomligt språk skapar en rad fråga som jag skulle vilja ha svar på. Som Lyshag efter 35 år på AB borde inse är inte enbart rimliga utan även väsentliga. Det är lite frustrerande!

Lyshag skriver i ett slags förord att han skrivit boken för att han velat samla och kontrollera skrönorna och för att ”kraftkarlar ”tycks ha fascinerat många av oss sedan tiderna började gry”.

Jaha. Och varför?

Bokens undertitel ”och regenter som beundrades för sina ovanliga kroppskrafter” är lite löjligt rojalistisk tycker jag. I boken berörs detta enbart i några enstaka sidor. Istället berättas det om enkla människor, i huvudsak svenskar, som var lantbrukare, torparsöner, byggnadarbetare och blomsterhandlare. Klassresan betonas ständigt​ och med tanke på det känns undertiteln ganska unken och populistisk​. Boken sist ltext handlar om ”prins Westling”, gymentreprenören som tagit 100 kg i bänkpress ”innan kronprinsessan blev gravid”.

Källkritiken är minimal fast just det gör kanske inte så mycket. Här finns några bra berättelser, till exempel den om stockholmaren Calle Sven men alla frågorna ”tynger” tyvärr min läsning.