Klas Ingesson – när viljan är större än kroppen

Alla svenskar bär på​ en relation till Klas Ingesson, minst en. Många av oss har flera, både till den cancerdrabbade, ​extremt ​modige fotbollstränaren och ​till​ VM-hjälten från 1994.

Han ​från Odeshög ​i det stubbade blonda håret ​som​ slog det fantastiska inlägget till Martin Dahlin, gjorde ett mål på Rumänien som blev felaktigt underkänt och egentligen inte hade återhämtat sig från en mycket allvarlig bilolycka veckorna före men ändå spelade. På ren vilja och absolut gehör för trotsighet. Han som ​ständigt galopperade fram på​ egen defensiv planhalva med​ glidtacklingar och crossbollar blandade med de där 70 meterslöpningarna på kanten och perfekta inlägg som följd. Kroppen var stor men viljan ännu så mycket större.

Han var verkligen överallt, på plan.​ Nu är han ingenstans alls. Utom i våra minnen. Kroppen gav till slut upp. Han avled i natt, ​​Klas​ Ingesson och jag ska inte orda så mycket om just det, det är så många av mina vänner och kända medmänniskor som nu drabbas av cancer att jag nästan själv skäms för att jag lyckades överleva min. Som om det uppmanar mig att göra något ännu bättre av livet än det är eftersom jag haft sådan tur.

Jag minns ryktet om Klas Ingesson som en grovhyvlad vedhuggare utan teknik. Det var dåtidens fotbollsexperter i journalistkåren som på fullt allvar trodde det. Och Ingesson blev förbannad. Jag minns hur man under åren i Bolonga fick se honom som kreativ innermittfältare och att han var väldigt teknisk, och bollbegåvad. Det var en dribblers själ i en mittfältsdynamos kropp.

I Robert Börjessons utmärkta bok om VM-94: ” Sverige år noll” finns många fina och spännande bilder av Ingesson. Bland annat den om andra halvlek mot Bulgarien. Hans stora dröm var att göra ett VM-mål, ett spelmål och nu hade han chansen (förutom straffmålet mot Rumänien). I halvtid snackade svenskarna om Bulgarien som ett pojklag – att det kändes som om man kunde göra hur många mål som helst på dem, bara man ville (vilket förmodligen har att göra med att nästan alla bulgarer var rejält bakfulla). Så där i kabyssen bestämde sig hela laget att spela fram Klas till ett VM-mål. Man kan tydligt se det i matchen. Man väljer inte alltid det mest logiska avsluten och passningarna utan vill till varje pris spela fram Klas. Men han missar flera bra chanser och fick aldrig sitt spelmål.

Min vän och klasskamrat från Skurups journalistlinje, Bengt Flemark, skrev en fin liten bloggtext om Klas för fem år sedan. De hade samma slags cancer och fick båda stamceller. I det enda fallet funkade det, i det andra inte. Texten handlar om den väldigt mänsklige Klas Ingesson, han som också kunde se lite klumpig ut med bollen. Ifall minnet av hans debut säger något till oss idag förutom Klas ödmjukhet är det att man ska alltid ska försöka gå vidare och att inte stanna. Oavsett om man missar bollen eller livet.

Att ”skjuta i luften” är också ett uttryck för stor vilja och ännu större drömmar.

http://bengavoice.blogspot.se/2009/05/klabbe-har-tuffaste-matchen-framfor-sig.html