Bajens framgångsteologi

Glädjer mig över att just Hammarby och Giffarna tog sig upp i allsvenskan. Där stoppar dock likheterna. Och glädjen.

Förutsättningarna, och framtiden, är sannolikt väldigt olika. Jag tror inte att Sundsvall har någon chans att etablera sig i allsvenskan. Kanske klarar man sig kvar (tack vare att ​konkurrerande Hockey-​Timrå ​temporärt ​suger) men inte mer. Man kommer aldrig bli framgångsrika eftersom alla förutsättningar och resurser är så oerhört begränsade.

I motsats till Hammarby vilka trots goda förutsättningar har en märklig, historisk oförmåga att göra rätt. Fyra år i Superettan är en prestation i sig – hur dåligt man kan värva och hur dålig kan en organisation kan fungera? Hammarby är en fallstudie för idrottsvetenskap i ämnet ”klubbkaos”. ​Mängden och namnen på de klubbar som gjort ett bättre resultat än Hammarby under de här åren är varken avskräckande eller imponerande.

Hammarby avancemang ligger i att den nuvarande organisationen uppenbarligen är mer professionell än tidigare säsongers. Framtiden har i hög grad ihop med hur man lyckas förvalta sin stora tillgång – publiken. Att ha Skandinaviens största hemmapublik i näst högsta divisionen är oerhört imponerande men har mer att göra med den nya kyrkan än att laget är bra eller har spelat speciellt underhållande och framgångsrik fotboll. Tror jag. Jag tror till och med att det är publiken som i högre grad än spelarna som tagit Hammarby till allsvenskan. Med det menar jag att spelarna varit utbytbara men inte publiken. Hade Hammarby haft en publik i samma storlek som Gif Sundsvall eller Ljungskile hade man spelat i division fyra. Jag misstänker till och med att namnet är utbytbart det vill säga att värden som gemenskap och tro är viktigare än just namnet för dyrkan: Hammarby IF.

Det är just den här enhetliga massan av troende som lockar sponsor. För det är sponsorer som ska ge Hammarby de stora inkomsterna. I stället för att satsa pengar på ett loserlag på ett halvfyllt Söderstadion fläckat av bråk och skadegörelse som för fyra år sedan har man nu något positivt, nästan en religiös frälsningsrörelse om övertygelsen om kärleken till en boll, till färger och en gemensam historia.

Jag ser flera likheter med just framgångsteologi – så länge man vinner. Till våren när förlusterna kommer, när man inte lyckats etablera ett helt nytt lag då kommer tron att provas.