Sportens litterära baksida

Eders VM-mål 1982 beskrivs som ett exempel på poesi/skönhet i idrotten där orden inte räcker till och förlorar. Eder levandegörs i förordet till ”Sport, – poesi, prosa, noveller” (Black Island Books). Jag gillar det anslaget, det är mina favoritämnen: idrott, litteratur och estetik, och förluster.

Fast att definiera det poetiska är i det här fallet ganska simpelt – det är leken vs styrkan. Falcao särade ben, Eder först försiktiga lilla chipp av bollen en meter upp i luften, i steget, med vänsterfoten – allt detta mjukt lekfulla ögonblicket Eder slår till bollen på volley. Med samma vänsterfot. Det säger pang i målet och Dasejevs stela kropp förstärker, renodlar den estetiska av ett smeksamt mjukt förspelet och det andra, brutala, knockoutslag. Men däri mellan, poesin! Smekningen som avslutas med en överraskande örfil. Vänsterfotens metaforik! Falcaos geniala barnslighet, att han gör något alla i teorin skulle kunna göra men att just här och nu blir det genialt. Fast detta, av några rankat som ett av de 10 vackraste VM-målen någonsin, egentligen endast är orsakat av att den sovjetiske målvakten är skymd. På samma sätt som Maradonas dribblingsräd mot England fyra år senare helt och hållet existerar för att Maradona inte kunde passa Valdano utan tvingades fortsätta dribbla ända tills det var alltför sent och han inte annat kunde göra än att slå in bollen i mål och glädjas över misslyckandet.

Förordet söker skönheten, författarna i boken finner det fula och falska.

Sport erbjuder 10-12 olika blickar på sportens mer sjaskiga, trasiga profil. Förlusterna, föraktet för de svaga och framförallt utslagningen. På alla nivåer. En genial dikt har lånat 112 röster från AIK Hockeys facebooksida den säsongen allting började gå åt helvete och det fanns inget alarmnummer att ”gilla”. De viskar mellan boksidorna, den knockade, den hatade, den anorektiske eller sportreportern som saknar den hockey där resultatet var puckar i mål och inte antalet hjärnskakningar som räknades. Ida Linde dikt hade kunnat vara en sång av Nick Cave om flickmatchen och självmordet på läktaren i ”Rekviem för en eller flera spelare”.

Det är vackert och väldigt sorgligt!