Världens snabbaste sklerospatient pratar ut

Jag är alltid misstänksam mot aktuella idrottsstjärnors internationella bokbiografier. De brukar ligga på svenska förlag som inte är intresserade av sport och innehållet brukar vara anpassat till en global marknad för sponsorerna – inget kontroversiellt, inget politiskt, ingen kritik och absolut inget sex. De här självbiografierna är helt enkelt extremt opersonliga.

Usain Bolts ”Snabbare än blixten – min självbiografi” (ICA förlag) är annorlunda. Den innehåller sex. Fast inte Usains utan hans föräldrars. Jamaicanen berättar att ofta när han ringer hem svarar fadern att han och modern har sex, och sedan brukar han beskriva mer ingående vad de gör. Varför Usain tyckte det här var viktigt att ha med i boken kan jag absolut enbart spekulera i och det tänker jag inte göra – men knäppt är det. Han berättar också om hur ofta fadern slog honom när han var liten. Det är berättat med smärta och man får intrycket att det är en sen hämnd på en försvunnen fader men han lever ju, han har sex med Usains mamma när sonen är i Europa. Och Usain uttrycker, i slutet av boken, sin sympati.

Öppenhjärtlig om sex, festande, ovänner, cricket och löpteknik. Usain berättar ingående om människor i friidrottsvärlden som han gillar och ogillar, t o m Rogge får kritik. Usain har synpunkter på det mesta, utom just dopning. Inte ett enda ord om dopning trots att han alla hans framgångsrika landsmän ett par månader innan boken slutfördes alla åkte fast för doping. Hans vänskap och antagonism med Astafa Powell ägnas många sidor – att då inte med ett ord nämna dopingdomarna är enbart pinsamt och felaktigt. Det är lätt att tolka det som om även Usain använt förbjudna preparat. När en reporter efter hans sensationella världsrekord på en presskonferens frågar hur han kunnat nå så långt så snabbt blir han rasande och skäller öppet ut reportern. Det är enda gången han ens närmar sig den fråga alla i friidrottsvärlden ställer sig idag.

Annars har den många förtjänster, som t ex att den märklige starten i Stockholm indirekt låg bakom hans första världsrekord, i Gateshead på 100 meter: 9:63!

Det bästa är att Usain minns väldigt bra vad han tänker och fokuserar på under loppen. Det är extremt fascinerande hur han arbetar med att kommentera sitt och andras lopp, medan han springer fortfarande än någon annan ni människans historia.

När Linda Haglund skrev sin självbiografi handlade det uteslutande om vad honom gjorde mellan loppen, eller efter karriären. Aldrig ett ord, faktiskt, om hur det kändes att springa. Usin Bolt springer snabbare än Linda, oavsett doping, om har massor att avslöja.

Mycket plats får också i början det faktum att pappan systematiskt misshandlade honom med ett bälte men Usain uttrycker snarast tacksamhet. Usain lider men hävdar också att det var nyttig erfarenhet. Att pappa slog honom ofta, med händerna eller bälte.

Det finns en ambivalens här. Han kunde hoppat över det men vill ändå berätta om lidandet och den kärlek han ändock säger sig känna för fadern.

En annan jag är lite skeptisk till är sexismen – han skulle vilja lära sig spanske för att snacka med tjejer. Man förstår att det är viktigt för honom – han dissar engelska fotbollsspelare som gifter sig vid 22, skaffar barn, misshandlar frun och skiljer sig tack vare astronomiska underhållsbidrag , när de är 28. För att gifta om sig med en nattklubbsdansös. Usain har andra planer…

Det bästa med boken handlar om hur han tränar bort de problem som hans långa kropp ger honom och hur man kan vara snabbast i världen trots skleros!