Tennisbok med körtelfeber

Tänk- 130 identiska uppslag efter varandra.

”You never get a second chance for a first impression”, lyder en mycket klokt ordspråk. När jag inför dagens Davis Cup-final mellan Frankrike och Schweiz öppnar Chris Bowers ”Federer – tidernas tenniskung” (grafito) får jag ett väldigt negativt intryck.

Dels är boken satt på ett extremt fult sätt – man har helt enkelt pressat in texten på så få sidor som möjligt. Det blir ändå drygt 260. Pappret är lite tunnare än vad som brukar användas, man har lagt in citaten på samma sida som uppgifterna om boken – för att spara en sida. Ända avslutas boken med tre blanka sidor…

Översättaren Peter Petersson Kymmer yrkesstolthet vet jag inget om men hans kunskaper om sport, och framförallt tennis verkar vara starkt begränsade. Förordet börjar med att förklara att ”alla vill veta vem som är sen störste, oavsett verksamhetsområde”.

Att använda ”verksamhetsområde” som synonym till sport/idrott känns minst sagt konstigt. Sedan fortsätter Bowers berätta att detta är den fjärde Federerbiografin han gett publicerat – på åtta år. ”Den här boken kompletterar de tre tidigare” skriver Bowers och konstaterar att sättet vi ser på Federer ”som människa och mästare har förändrats” på de här åren.

Jaså!

Vidare berättar han att ingen av biografierna har varit auktoriserad, d v s Roger Federer själv har valt att inte vara med. När jag börjar läsa första kapitlet står det också klart att hans syster inte heller velat medverka, skolorna han gick i får av sekretesskäl inte uttala sig, och så vidare. Men det finns ju alltid gamla, lokal sportjournalister att fråga. Och Bowers har hittat gamla intervjuer med mamman.

De här omständigheterna, sammantaget, gör att jag öppnar boken med väldigt stor skepsis. Jag hoppas att magkänslan har helt fel!

Första kapitlet inleds med ett resonemang om ”Williamssaga” något som över huvudtaget inte är applicerbart på Federer. Jag skakar på huvudet och fortsätter till nästa utgång där McEnroes uppväxt sägs ha varit i ett medelklasshem. Fast John McEnroe senior var stjärnadvokat på Manhattan. Svårt att tänka mig mer överklass än McEnroes uppväxt. Det var också därför han kallades en ”brat” – alltför ung och alltför bortskämd! Bowers använder en hel sida med exempel av andra tennisspelares uppväxtmiljö för att säga: Federar var curlad!

​Jag får tyvärr känslan av att det här är en bok producerad endast för att ge maximal ekonomisk vinst. ​​Det händer ofta i sportboksvärlden. Jag som läsare blir bedrövad – är det här vad som den genomsnittlige sportboksläsaren verkligen finner acceptabelt, eller är det en grov, cynisk chansning av grafito? ​

När något är sjukt i tennisvärlden kan man misstänkta körtelfeber. Robin Söderling är nu inne på sitt fjärde år som drabbad. Federer har drabbats, Andy Roddick och Marco Ancic. Den här bokens inledning har körtelfeber.

Ok, 250 sidor kvar…