Fotboll – en amerikansk-judisk konspiration eller bra träning för jihad?

Är fotboll halal eller haram? Är det enligt ​”ortodox” islam och ​till exempel jihadister (de som tror på heligt krig) OK att titta och spela fotboll eller ett Satans verktyg?

Det är en spännande fråga för det handlar ytterst om en ideologisk kamp mellan en sekulariserad västvärld och det förakt mot dess kulturfenomen som en del muslimer uppfattar som sin livsuppgift.

Koranen är inte helt bestämd vad gäller fotboll. Faktiskt inte alls. I princip kan man säga att bollen är i rullning. Det finns ingen speciell uttolkare av vad som är ortodox islam och ​alla ​ortodoxa ​muslimer ser inte fotboll som något farligt eller ett hot, åtminstone så länge det är män som spelar och män som tittar. Utan tvekan hör människor i muslimska länder till världens mest begeistrade fotbollsfans, ofta beredda att försaka mycket mer för fotboll än sina västerländska bröder.

Vad resten är, är tilläggstolkningar, rådgivande tolkningar av Koranen gjorda av olika religiösa experter och utsända som fatawa, likt SVT:s ”Anslagstavlan” fast i vardagliga religiösa frågor.

Mest tveksam till fotbollen förmodligen den saudiske salafi-jihadisten al-Alwan som menar att fotboll är en frimuraridrott och enbart för avfällingar. Dessutom har den skapat sina egna lagar, och styrs inte av Guds. Däremot har al-Alwan en mer accepterande syn på andra idrotter men just fotboll är, fel.

Sedan följer en rad olika förhållningssätt till fotboll: till exempel att det är OK att träna (eftersom det är bra fysisk träning för jihadister) men inte spela. Eller att det är Ook att spela men inte titta.

Ett par mer hårdföra fatawa vänder sig emot de västerländska/internationella reglerna och menar att muslimer inte ska imitera judar och kristna. Lösningen är en speciell fotboll för rättrogna muslimer. Det betyder att man varken spelar 2 x 45 minuter, eller har just TVÅ halvlekar. Förlängningar är ”falska segrar” (ligger en del i det ifall ni frågar mig) det heter inte ens mål. Att dessutom genomföra segergester och kramas är inget jihadister gör som fysisk träning. Ifall någon glömmer bort sig ska man spotta i hans ansikte och straffa honom (de liknar de sovjetiska fotbolls- och hockeyspelare som vid uppvisningsmatcher i slutet på 1940-talet inte fick fira målen utan det räckte på sin höjd med ett fast handslag och en blick i båset efteråt– kramar och ormgrop var inget för riktiga socialister).

Jihadister behöver självfallet inte fotbollsdomare utan alla domslut sker naturligt och i fall händelser som går att jämföra med gult eller rött kort begås ska de straffas enligt shari ah-lagarna. Pontus Wernbloom ska med andra ord kanske tänka efter en extra gång innan han skriver på för en klubb i arabvärlden.

Här finns också en bestämd gräns mellan fysisk fostran och att titta på fotboll. En välkänd uttolkare av det som även kallas ”pragmatiserad minioritetsjuridik” är ordföranden för the European Council fot Fatwa and Research, Faysal Malawi. Han är inte emot fotboll som spel men menar att det är bortkastad tid och ifall man kastar bort sin tid kommer man att hållas ansvarig för den inför Gud. Men muslimer som kollar fotboll syndar inte., påpekar han i denna väldigt pragmatiska syn på fotboll, citerad i​religionshistorikern på Södertörns högskola ​Susanne Olsson spännande text ”Fotboll – att underhålla hjärtat eller träna för Jihad?”​. Publicerad​ i den fantastiska ​antologin​ ”Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott” (Molin & Sorgenfrei AKADEMISKA). Jag kommer återkomma till den och andra kapitel i en senare bloggtexter och ​i ​en recension.

De flesta anser att muslimska kvinnor kan titta på fotboll så länge männen täckt all hud mellan bål och knä eftersom det enligt de flesta tolkningarna är detta ställe och denna hud som attraherar kvinnor och kan få dem på fel tankar. Men det är också beroende på om det är i TV eller på en läktare. Vad muslimska kvinnor anser, framkommer inte.

I Iran är, mig veterligen, det fortfarande förbjudet för kvinnor att beträda fotbollsläktare. Samtidigt finns det förmodligen inga mer hängivna kvinnliga fotbollsfans än just de i Iran. Här kan vi snacka om att det kostar att vara fotbollssupporter. För mer om detta se kapitlet i ”Fotboll förklarar världen” (Ordfront) av Franklin Foer. En bok jag hade glädjen att introducera i Sverige och som ger många oerhört intressanta beskrivningar, men i reportageform, av fotboll och religion.

Här är en av mina recensioner, från Helsingborg Dagblad: http://hd.se/kultur/boken/2004/09/19/laederkulan-paa-politisk-planhalva/

Ps: det finns självfallet också många kristna som inte accepterar fotboll. Till exempel kan nämnas den herrallsvenske skyttekungen på 1970-talet som av sina föräldrar förbjöds att spela fotboll på söndagar.