Idolbok med frågetecken

Omslaget är det bästa med Salmingboken. Namnet på fotografen saknas men ”Superstudion” är ansvarig.

Bröderna Salming är förmodligen landets minst curlade hockeybarn. Styvpappa höll på IFK Kiruna medan Börje och Stig spelade med AIF. Det var ständigt förakt och avsky mot barnens klubbval och att komma hem efter en segermatch garanterade obehag och svärord. För att störa Börjes utveckling, i AIF, tvingades han dessutom alltid först skotta snö och annat efter skolan så att han skulle komma sent till träningarna.

Om detta står det dock inte något i Sportförlagets tredje Salmingbiografi vars val av titel ”Salming–legendaren–Nr 1” jag inte ska kommentera här. Allra bäst är omslagsfotot som dock redan publicerats i Café 2010. Boken tillför inget nytt utom coffétable-formen och storleken på bilderna. De sistnämnda utgör, i mina ögon, bokens enda egentliga värde. Hasse Anderssons text är en romantiserad, kortfattad berättelse på klysch-stinn prosa inspirerat av sportjournalistikens 1980-tal. Och i princip utan citat vilket är anmärkningsvärt i en biografi. De få citat som finns är uppförstorade vilket inte heller stärker känslan av närvaro och autenticitet utan enbart ökar klyftan mellan texten och den frånvarande människan.

För trots alla relikliknande närbilder på ärr, handskar, tröjor, klubbemblem och liknande kommer vi aldrig riktigt nära Börje Salming. Ambitionen finns säkert men språket kan inte förmedla det. Avståndet förstärks av att den inledande historien inte är med utan här karakteriseras styvpappan, av författaren, endast med orden ”hård men rättvis”. Människan Börje Salming finner man istället, lite överraskande, i den nyutkomna biografin över Mats Thelin, ”Mördaren”. Jag reagerar även på att AIF:s ”allt-i-allo” Rune Lantto (släkt med Jonas?) ”kom med mediciner när Börje var sjuk”. Varför? För att ”den hårde med rättvise” styvpappan vägrade Börje mediciner eller för att de inte hade råd eller för att Isak av religiösa skäl inte trodde på penicillin eller? Ett av flera tillfällen då läsaren/berättelsen hamnar i en återvändsgränd.

En coffetable-bok är framförallt en bok att bläddra i. Bilderna förmedlar ibland de känslor texten inte förmår och därför är det tråkigt att många foton saknar bildtext och blir obegripliga. Ändå är det fascinerande att se en hockeyspelares ansiktsbilder över 45 år, de små men ännu pigga ögonen, den styva, oböjliga nacken och hur alla rynkorna i ansiktet nu börjar dölja de hundratals ärren. Eller är det tvärtom, att det som verkar vara rynkor är de riktiga, mänskliga, ärren?

Boken finns även i en numrerad ”lyxupplaga” i 999 ex. med autograf för 1695 :-

Ps Jag blir osäker på vad titeln på boken egentligen är. På förlagets hemsida heter den som här ovan. På boken rygg saknas ”Nr 1” men där är det bindestreck som saknas på omslagets förstasida. På försättsbladet saknas både ettan, bindestrecket och legendaren. Där heter den kort och gott ”Salming”. Två gånger  dessutom, i olika grad, färg och typsnitt.

Ps 2 som syns på bilden är boken rejält sned. Om detta är legio eller blott ett misslyckat exemplar som borde ha makulerats av de tryckansvariga, Taberg Media Group, vet jag inte. Jag hade inte haft något emot ett misslyckat recensionex. ifall jag bara fått reda på att resten av upplagan var rak och ordentlig. Förhoppningsvis är i alla fall lyxupplagan mindre slarvigt framställt.