Bragdguldsdagen

En gång var det den finaste belöning en svensk idrottare kunde få. En gång var det också just det bragdmässiga som belönades. En enskild händelse, eller tävling där man överraskat och gjort något ingen räknade med. En gång var också Svenska Dagbladet landets kanske viktigaste sportredaktion. Den existerar​ i princip inte i dag men Bragdguldet har överlevt.

Förra årets Johan Ohlsson genomförde en riktigt bragd då han åkte själv i 30 kilometer i VM på 50 kilometer jagad av 50 konkurrenterna. Det var en riktig bragd. Utifrån de kriterierna finns det enbart en enda värdig vinnare i år.

Det är aldrig längdskidlagen som med tre, eller fyra seriösa konkurrenter lyckades ta OS-guld. Det är inte när en världsstjärna som Kalla glider hem ett guld på de bäst vallade skidorna. Det är inte när en simmarfavorit vinner och slår världsrekord.

Meraf Bahta, som tog Sveriges enda guld i sommarens friidrotts-EM är däremot en värdig vinnare även om tävlingen var i minsta laget. Fast jämfört med konkurrens i längdskidor är naturligtvis ett EM-guld betydligt större. Här lånar jag från Svenskan: ”Bahtas känslosamma resa, från flykten från Eritrea till guldspurten på 5000 meter i Zürich, är inget annat än en bragd. Ett livsöde där idrotten fungerat som syre i den ovissa vardagen och där det stora lyftet kom när oron släppte med det svenska medborgarskapet för ett år sedan.”

Men jag tror inte Bahta vinner. Hon är inte blond och blåögd, är inte tillräckligt massmedial än, hon är inte tillräckligt svensk för den svenska allmänheten. Jag tror att Svenskans juryn är just så konservativ och nationalistisk. Jag hoppas innerligt jag har fel.

Laddar upp med Svenskans Bragdquiz.

http://quiz.svd.se/default.aspx?sTid=1996

16 av 20 var inte riktigt godkänt. En fråga hade jag ingen aning om. En fråga hade ett ologiskt svar men två av de lättaste frågorna slarvade jag betänkligt på. Lite stressad. Nej, mycket stressad! Och pinsamt!