Börjes märkliga barndom

Inte mindre än TRE böcker den här hösten tittar närmare på hockeylegenden Börje Salmings barndom. Det är tre helt olika versioner. Alla berättade av Börje Salming.

Vad Börje är överens om i amtliga tre böcker är att han växte upp i Kiruna. Hans far dog i en gruvolycka när han var fem år. Det är mycket tragiskt. Modern gifte om sig med brodern, tyvärr inte helt lyckat det heller. I alla fall enligt en av böckerna. I en bok är styvpappan en djävul. I en bok rättvis och i den tredje existerar han över huvudtaget inte.

Först läste jag det han berättar i samtalet med Mats Thelin i ”Mördaren”, (Idrottsförlaget). Där framställer han, ganska gripande, hur han alltid även som litet barn fick ”mina plikter” och allt skulle göras mellan skolan och träningen.

”Hade jag inte skottat klart när han kom hem fick jag en sån jävla avhyvling att det bara small om det”. /…/ Vi vågade knappt berätta när vi vunnit för då var det inte grattis till en bra match, Börje Det var mer; Vad fan gjorde ni så för era jävla idioter”.

En anledning till att Börje här är så öppenhjärtlig är förmodligen att författaren är en riktig författare. Tore S Börjesson skriver väldigt bra och har sinne för känslor och bra berättelser. Hans utgångspunkt är inte heller att framställa Börje som en legend, som nr 1 och skita i allt som inte har med hockey att göra.

Sedan läste jag ”Salming”, biografin utgiven på Sportförlaget ( den har tre olika namn men jag valde det kortaste). Där skriver författaren, till åtskilliga hockeybiografier och årsböcker för hockeylag Hasse Andersson, att styvpappan Isak ”var sträng och rättvis”. Punkt.

Idag fick jag en spännande bok som heter ”Barnidrott – ingen lek”​, skriven av Klas Östberg (idrottsförlaget).​ Ett av kapitlen heter ”Börje Salming, hockeypappan”. Börje berättar om relationen till sina egna barn och deras idrott. Så kommer han in på sin egen uppväxt där han aldrig fick skjuts och ibland bröt sig in i ishallen för att träna. Där nämns inte styvfadern och de problemen med ett enda ord – trots bokens ämne.

”Den enda som skrek var mamma när hon ville jag skulle komma hem och äta”

I boken utvecklar Börja vad han anser om relationen föräldrar och idrottande barn. Det skiljer sig inte nämnvärt från alla andras( det måste vara roligt, inga krav eller tvång) utom på en punkt. Börje tycker att föräldrar och barnen ska strunta i det frivilliga träningar för när hans egen dotter tränade frivilligt var de schemalagda till klockan nio på fredagskvällar. Och då ska man äta middag med familjen. Tycker Börje.

Säg så här, det var himla tur att inte Tore S Börjesson och Mats Thelin frågade honom något rörande familjemiddagar…