En bra skönlitterär antologi om sportens mörkaste sidor

​

​Det här var säsongen då jag petades ur korplaget. Det kändes tungt men sanningen är att jag föll offer i en maktkamp som blott den ena sidan såg. För det enda sättet för ”lagledningen” att få in kompisen i målet var att sparka mig ur laget och klubben – den 26:e försäsongen slutade plötsligt mailen komma. Men ett icke mottaget mail är på sätt och vis också ett mail.

​Jag hade gärna tagit rollen som tredjemålvakt​ men lagledningen tyckte annorlunda. Uppenbarligen utgjorde jag något slags hot, eller så var jag så överflödig att ingen märkte att jag inte längre budades inför matcher. När jag bad om en förklaring och en ursäkt fick jag svaret: ”Skämtar du?”

Låter jag bitter? Nja efter 25 säsonger och ett par som inkluderade även lagledarskap kändes avskedet kanske lite väl bryskt. Blomsterkvast och medalj kan jag vara utan men en förklaring hade känts bra. Borde kanske rent av han, vännen och forwarden som gjort 27 säsonger reagerat och bett lagledningen höra av sig. Nja, kanske, men han har inte höjt varken röst eller beklagat.

Min egen fotbollskarriär har med andra ord haft ett mellanår 2014. I licenslaget, i division sju, gick jag skadad i princip hela säsongen. Gjorde sammanlagt fyra träningar vilket resulterade i fyra skador. Dök även upp på tre andra träningar men då var de avlysta – ingen hade dock berättat det för mig och min kropp full av kontrafaktiska parader …

Trösten, denna Golgatasäsong i målvaktshandskar, är en bra bok. Om sportens eviga orättvisor. Antologin ”Sport” är full av den här sortens mörka historier om lömsk sport, sidor lika mörka och dystra likt bokens omslag.

Det är annars sällan sport och skönlitteratur möts. Det är det ytligheten och enbart ögonblickliga i idrotten skönlitteraturen skyr. Text ska bära, lära läsaren något. Sport/fotboll, som Karl Ove Knausgård skriver i sin nya bok om Brasilien-VM, är ”fullkomligt meningslöst”. Den lär oss vanligtvis inte ett skit!

Antologin ”Sport, – poesi, prosa, noveller” (Black Island Books) håller en högstanivå som gör att den bär. Dess perspektiv är sportens mer sjaskiga, trasiga profiler: förlorarna, föraktet för de svaga och utslagningen. En genial dikt har lånat 112 röster från AIK Hockeys facebooksida den säsongen allting började gå åt helvete och inget alarmnummer fanns att ”gilla”. Den återkommande, refrängliknande kommentaren är ”FAAN” och ”HÅLL I DET HÄR NU” – fast i omvänd satsmelodi. Inte den sällsynta ledningen eller segervittringen utan den ständigt gnagande oron, resultatångesten och en direkt upprepning uppmaning åt de som definitivt inte hör. Den melankoliske supporterns bön.

Sport erbjuder 10-12 olika blickar på sportens mer sjaskiga, trasiga profil. Förlorarna viskar mellan boksidorna, den knockade, den hatade, anorektikern, transan, romen eller sportreportern som saknar den hockey där resultatet var puckar i mål och inte antalet hjärnskakningar som räknades. Linjedomarens fixering vid att strumporna ligger exakt lika högt på vadens ovansida. Är det ens en hyllning? Ofta är det enabrt sportens baksidan som återberättas. Dora Ratjen som transa i Nazi-Tyskland och den zigenske boxaren Johann Trollmann slutligen golvad av en koncentrationslägervakts spade. Ida Linde dikt hade kunnat vara en sång av Nick Cave om flickmatchen och självmordet på läktaren i ”Rekviem för en eller flera spelare”.

Maria Küschen och några av de tidiga 70-talets ”enfats terrible” Per Eric Söder och Erik Fylkesson kommer ut som sportmedvetna.

Att den ganska tunna men vackra boken även innehåller något enstaka stolpskott känns fulltständigt logiskt. För som de interaktiva sörjade hockeysupportrarna konstaterar: ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.