Recension: Ferry Tales

Björn Ferry avslutar sin idrottskarriärs Bucket-list med kultur. Han publicerar sin dagbok mellan 2012 och maj 2014. Här skildrar han vardagen, träningarna, familjen, tankarna, tävlingarna.

Det är en intressant men väldigt motsägelsefull bok. Jag har ingen relation till Björn Ferry och knappt ens till skidskytte. Sverigei har haft många framgångsrika tjejer i den sporten. På en av topplaceringarna på min lista över tävlande OS-turisterna återfinns en skidskytt. Likaså bland de mest underpresterande OS-deltagarna någonsin. Björn Ferrys namn brukar ofta återfinnas bland kvällstidningarnas rubriker och i motsats till Magda lyckades han i OS men aldrig annars.

Det är förutsättningarna för mitt möte med ”Ferry Tales”. Det är en bra titel. Jag gillar att Ferry är uppriktig. Hans funderingar kring förkyld son vs handsprit är lysande. Hans gnagande ifrågasättande av ifall han inte istället för att vara utomlands borde vara med sin son i Storuman/Ensamheten är bra litteratur. Likaså när han traskar omkring i skogen och känner historiska vibbar och relationer mellan de gamla förvaltarna och de nya, mellan ungskog och den som ska avverkas. Och hur sköra alla är: han själv, Dante, skogen när stormen drar in. Allra skörast, storebror Anders, den cancerdrabbade som får symbolisera en annan sorts svaghet och rädsla.

Med andra ord fanns här nog med konflikter och spänning för en bra bok. Det blev inte det. Ferry framställer, av för mig obegriplig anledning, sig själv som osympatisk, arrogant, föraktfull eller bara taskig. Emellanåt verkar han befinna sig på ungefär samma mentala stadie som sonen Dante, 3 år. D v s han tycker det är jättekul att berätta om kiss och bajs. Sedan har förstås pappa Björn även en mer mogen sida – i förhållande till sonen – den som ständigt skjuter in bisatser om att ”runka”. Eftersom han själv konstaterar att det inte har någon påverkan på förkylningar har jag svårt att se vad det tillför bilden av Ferry, mer än att han är oerhört pubertal. Och att han förmodligen tar det som en fin komplimang.Att döma av efterordet tycker han det är roligt.

Jag förstår inte varför han ska dissa alla, framförallt damerna i skidskyttelandslaget? Och ifrågasätta intelligensen hos Hellner, Kalla, Emil Jönsson med flera – vad tjänar han på det mer än att han framstår som elak? Ok, han trivs inte med dem, fine, men varför inte fokusera på sig själv? Varför gnälla på ledare som inte ger positiv feedback när man själv har svårt att formulera en enda uppskattande mening om lagkamraterna på 446 sidor?

Kanske är det detta som i mina ögon får Björn Ferry att framstå som en svensk elitidrotts stora ”one-hit-wonder”. Han har ett OS-guld och på detta har han sedan levt väldigt gott i fyra år. Han gör inga resultat i Världscupen förrän EFTER OS då alla andra teoretiska konkurrenter glider omkring i party-mood. DÅ tror sig Ferry plötsligt befinna sig i sin livs form. Samtidigt har han tjänat miljoner i startavgifter på att bakfull staka sig runt ryska skidskyttebanor. Hans ständiga drickande hindrar dock honom inte från att dissa Patrik Sjöberg och att utpeka denne som alkoholist.

När Björn Ferry skriver att han gjort allt i sin makt tänker jag att det borde funnits någon idrottsledare som borde talat om för honom vad hängivenhet och dedikation egentligen är. För det innebär men än att ”träna bra och äta gott”. Påmint honom om alla de många hundra svenska idrottare som tränar hårdare, äter bättre och inte dricker sprit i mängder under säsongen – för att de vill maximera sina chanser. Och ändå kommer bara några få, enstaka nå dit Ferry nått medaljmässigt, tjäna samma pengar. Å andra sidan, ett skidskyttelandslag som åker ner till Österrike på en veckas intensivt försäsongsläger och vars ledare ställer till med en helt utspårad vinprovning – hur seriöst är det?

Sedan har vi det där med träningen och hans resultat. Jag är förbluffad över att SOK och skidförbundet med alla dessa miljoner ändå bara verkar bestå av erfarna ja-sägare där ingen ifrågasätter Ferrys ambition och vilja att bli bäst. Mitt intryck blir inte bättre när han berättar att de flesta i skidskyttelandslaget tycker det är fel med mångkultur och kräver att invandrare och flyktingar anpassar sig till svensk kultur. Fast vad är svensk kultur? Årligt miljonregn över mediokra, bakfulla blågula skidskyttar?

Jag hoppas Björn Ferry får ett bra liv nu, där i Ensamheten.