Sundsvallsrecensioner som blev över

När jag recenserar sportböcker försöker jag finna en lokal förankring. Ibland handlar böckerna uteslutande om tidingens lag. Den här gången föröskte jag skriva långt och ingående men av oliak anledningar ställdes det. Men för de som gillar Timrå, Jonte. Pekka och andra plus skidskytte är det naturligtvis extra bra läsning. Böckerna är i tur och ordning Daniel Enestubbes målvaktsbok. Jonte- rakt från hjärtat, Old School Hockey 2 och Ferry Tales.

Målvakter fascinerar mig. Oavsett sport. Jag skriver själv mycket om fotbollsmålvakter men mycket av det går att överföra på hur hockey- eller handbollsmålvakter jobbar. Ja även bandymålvakter, misstänker jag. Världens bäste fotbollsmålvakt, Manuel Neuer, har ett rörelseschema vid nära avslut som är fullkomligt identiskt med en bandymålvakts, låga blockeringar med ben och armar å nära bollen som möjligt. När han släpper in 2-4 mot Sverige täcker han med ett knä i marken precis som bandymålvakter har ett knä i isen för att blockera en eventuellt lågt avslut i bortre hörnet. Neuers ”räddning” är en tabbe, det har inte hindrat honom inte från att ha upprepat rörelsen i senare matcher.

Målvakter, naturligtvis blir jag småsalig när jag får en bok i mina handsklösa händer som handlar uteslutande om målvakter. Dessutom av landets bäste hockeyboksskribent. Daniel Enestubbe.

Jag är fascinerad av att Ishockeyförbundet faktiskt insåg problemet och tillsatte Juniortemautredningen i början av 2000-talet. Det och den kanadensiske målvaktsgurun Allaires clinic i Stockholm för tio år sedan utgör starten för det svenska målvaktsundret där idag flera är förstemålvakter i sina NHL-klubbar.

En annan försättning var förmodligen också att målvaktstränare i SHL-hockey verkar ha ett mycket mer utbrett samarbete mellan sig än målvaktstränarna i fotbollsallsvenskan har. Framförallt verkar de vara väldigt olika och tänka självständigt. Vilket ofta, inte alltid, är en förutsättning för att man ska tycka det är intressant att samarbeta.

Det är oerhört spännande om teknik och relationer, Målvaktsfilosofi och träningsmetodik. Men framförallt lyckas Enestubbe återigen fånga människorna och hur de påverkat sina träningsmetoder, och målvakter. Från Erik Granqvist småflummiga yogastinna och asiatiskt influerande: ”Kharmakassen” till Michael Lehners extremt egobetonade och hårdföra no non-sense –idéer som verkar hämtat en del influenser från uppväxten i krigets Bagdad.

En förebild för många av dagens målvakter är Peter ”Pekka” Lindmark som intervjuas som en av de fyra ”legendarerna” med rubriken ”en svensk Rockysaga”. Författaren syftar på den septemberkväll 1980 då 24-årige Pekka (utan landslagserfarenhet och målvakt i en klubb i näst högsta serien) precis öppnat en flaska vin då telefonen ringer. Det är ”Biffen” Nilsson, TIK-profil och dåvarande assisterande landslagstränare som berättar att han ska stå i mål mot Finland i Ö-vik, ”i morgon kväll”. ”Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv!” Det blir succé och sedan börjar de mer filmlika sekvenserna i Pekkas karriär. Som t ex hur han och Anders Wickberg (på väg till Modo) blir de sista ettårsfallen i svensk hockey. Timrå och Färjestad kommer inte överens och de två får inte licens under 12 månader. En livegenskap som borde ha varit omöjlig och som inte direkt är hedrande för Timrå IK. Sedan har vi den där matchen i Canada Cup som är en del av svensk idrottshistoria: ”Undret i Edmonton” där Göte Wälitalo fick debutera i finalen och släppte in fem mål på lite drygt en halv period. Pekka spelade 5-1 i den kanske mest minnesrika match Tre Kronor någonsin spelat. Under sin karriär fick han mycket skäll för att försöka vara ”tredjeback” men landets kanske bäste målvaktstränare, Per-Erik ”Pecka” Alcén, har använt Pekkas klubbteknik som en av de tre hörnstenarna i sitt arbete som målvaktstränare, och det har ju inte gått så dåligt.

Pekka är också en av de tio målvakter som fått guldpucken för bäste svenske hockeyspelare i Elitserien/SHL. Det var 1981 och då var han den femte på blott 11 säsonger. 1990 får Roffe Ridderwall utmärkelsen och sedan dröjer det ytterligare 15 säsonger innan Henrik Lundqvist får den 2005. Han har följts av tre andra målvakter. Det säger mycket om svenska hockeymålvakter och ”målvaktsundret”.

495 kronor för en bok som inte kan ha kostat mer än högst 150 kronor att producera, inklusive normala författar- och fotoarvode är på gränsen till ocker. Att dessutom sälja den i en lyxupplaga och en i oxblod med Roffe Ridderwalls autograf för 5 000 kronor handlar inte om litteratur utan om kapitalplacering. Och de som eventuellt köper de 199 exemplaren kommer aldrig få sina pengar tillbaka. Tror jag. Detta ger en fadd bismak till en bok som jag annars tycker tycker väldigt mycket om och beundrar. Länk till recension av Enestubbes förra hockeybok: http://www.smp.se/nyheter/Kultur___N_je/daniel-enestubbe-conny-stromberg-en-lirares-bekannelser%283588468%29.gm

Det finns en ny slags hockeybiografier. De gamla skapade en hjälte, en ikon. Betonade hur fantastisk spelaren alltid var, fokuserade på resultat, mål och matcher. Falska och nedsölade av nostalgi. Ofta helt intetsägande och skrivna av gamla sportskribenter på klichéstinn sportjournalistprosa. De nya biografierna är häpnadsväckande ärliga och uppriktiga. De fokuserar på människan bakom skydden och vill vara öppenhjärtliga även vad gäller negativa saker. Kritiserar, och är självkritisk. Visar svaghet. Det är intressant böcker, speciellt när det handlar om män som gjort sig kända som tuffa, hårda hockeyspelare. Som Jonathan Hedströms biografi skriven av Jonas Fahlman.

Det skulle kunna ha varit en roman om det inte vore för alla detaljer och namn – som jag förmodar att Hedström har propsat på. Vi får veta vad lagkompisarna i juniorlaget hette, exakt hur mycket han fått i lön (i alla klubbar) och har inga problem med att dissa tränare och motståndare. Ja, ibland även före detta lagkamrater.

Bland spelarna i hans favoline: återfinns Samuel Påhlsson och Henrik Zetterberg. Bland spelarna i hans ”hatline” återfinns naturligtvis Jämtin, Ledin, Tollefsen och i viss mån Tommy Sjödin för ” alla verbala salvor mellan tuggummituggandet”. ”Fullföljde alltid tacklingarna mot honom”.

Det är modigt och befriande och känns som om spelaren inte är ute efter en hjältegloria utan snare förståelse. Vilket kan behövas i fallet Jonathan Hedström . Mannen som ofta hamnade i konflikt med tränare och som under hela karriären skuggades av ätstörningar och en självbild i behov av akut renovering. Att manliga idrottsmän vågar berätta om ätstörningar är närmast unikt och självfallet oerhört intressant. Att han gjort det tigigare i dagstidningar förändrar inte intrycket – här får han själv formulera sig och berätta precis hur det var. Och är. Speciellt i en så maskulin sport som hockey. Speciellt för en så fysisk spelare som Hedström. De delar av boken som handlar om kost och hur laget och tränarna förhåller sig till kost borde läsas av alla lagidrottare.

Hans övergång till Timrå var spektakulär – på många sätt. Inte enbart för att den muntliga överenskommelsen gjorde i en bastu en kväll med ”Nubben” Norberg och en allt tommare back öl som enda vittnen. Inte enbart för att det löpte över 3+1 år, garanterade en månadslön på ca 300 000 :- och alltså skulle kosta Timrå ca 14 miljoner kronor, utan för att han blev den förste att bryta ett NHL-kontrakt och skriva ett nytt med en annan klubb utanför Nordamerika.

Skellefteåfansen delade inte Hedströms val. De tyckte han skulle spela för SAIK och han och hans familjer blev attackerade och hotade en kväll på travet. Och brodern blev misshandlad på McDonald i Skellefteå för att brodern ” svek” SAIK. Det blev inte bättre av att första träningsmatchen med Timrå spelades i Skellefteå. Han passar på att hylla många tränare och lagkamrater, bland annat ”Lill-Kenta” Johansson. Och motiverar ingående varför han tyckte så illa om ”Challe” Berglund. Hans, enligt Hedström, arrogans, dåliga omdöme och existens som en allmän besserwisser i båset.. En mening dröjer sig kvar från boken och som reflekterar Jontes ständiga underläge så som han beskriver det i boken, faders alkoholism, den konstant dåliga självbilden, ätstörningarna och egenlögnerna: ”När man är nere på botten är det framförallt trygghet man söker”.

På Järnvägsgatan i Östrand, växte tre av Sverige mest kända hockeyspelare upp. En av dem, Bert Ola Norlander porträtteras i Old School Hockey 2, – leksingen Ronnie Rönnkvista intervjubok med gamla hockeystjärnor. ”Ola” debuterade i Wifstra/Östrands IF som 15-åring hemma mot gävlelaget IK Huge. Egentligen skulle han varit med redan matchen före men då förbjöd hans föräldrar honom. Vis av skadan högg han den här gången bagen och sprang bara rakt förbi pappa och mamma innan de han säga något.

Egentligen var han forward men eftersom han kunde åka baklänges fick han bli back. Och stannade där. Eller ja, nästan. För Bert–Ola var så bra på att bryta med klubban att han fick hoppa in som målvakt vid straffslagningar. Sedan blev han värvad av AIK i Stockholm men det var inte fråga om några agenter och förhandlingar. Istället fick han 7 000:- i sedlar, stoppade dem i fickan och hoppades på att klubben skulle acceptera övergångssumman. Fast W Ö sa nej.

Old School Hockey kan man mycket väl kalla en trevlig bok. Alla gamla spelare får prata till punkt, författaren undviker värderingar och omdömen. Det blir mycket text, tempot är långsamt men nostalgi ska få ta tid. Det är vänligt intill gränsen av menlöst men ärligt och respektfullt. Roligt är det när Jonas Bergquist hävdar att han inte fick så mycket speltid i Calgary ”av politiska skäl”.Det är 254 sidor men ändå känns 388 kronor som mycket pengar för en intervjubok.

Björn Ferry avslutar sin idrottskarriärs Bucket-list med kultur. Han publicerar sin dagbok mellan 2012 och maj 2014. Här skildrar han vardagen, träningarna, familjen, tankarna, tävlingarna. Det är en intressant men väldigt motsägelsefull bok. Jag har ingen relation till Björn Ferry och knappt ens till skidskytte. Sverigei har haft många framgångsrika tjejer i den sporten. På en av topplaceringarna på min lista över tävlande OS-turisterna återfinns en skidskytt. Likaså bland de mest underpresterande OS-deltagarna någonsin. Björn Ferrys namn brukar ofta återfinnas bland kvällstidningarnas rubriker och i motsats till Magda lyckades han i OS men aldrig annars.

Det är förutsättningarna för mitt möte med ”Ferry Tales”. Det är en bra titel. Jag gillar att Ferrys uppriktig. Hans funderingar kring förkyld son vs handsprit är lysande. Hans gnagande ifrågasättande av ifall han inte istället för att vara utomlands borde vara med sin son i Storuman/Ensamheten är bra litteratur. Likaså när han traskar omkring i skogen och känner historiska vibbar och relationer mellan de gamla förvaltarna och de nya, mellan ungskog och den som ska avverkas. Och hur sköra alla är: han själv, Dante, skogen när stormen drar in. Allra skörast, storebror Anders, den cancerdrabbade som får symbolisera en annan sorts svaghet och rädsla. Med andra ord fanns här nog med konflikter och spänning för en bra bok.

Det blev inte det. Ferry framställer, av för mig obegriplig anledning, sig själv som osympatisk, arrogant, föraktfull eller bara taskig. Emellanåt verkar han befinna sig på ungefär samma mentala stadie som sonen Dante, 3 år. D v s han tycker det är jättekul att berätta om kiss och bajs. Sedan har förstås pappa Björn även en mer mogen sida – i förhållande till sonen – den som ständigt skjuter in bisatser om att ”runka”. Eftersom han själv konstaterar att det inte har någon påverkan på förkylningar har jag svårt att se vad det tillför bilden av Ferry, mer än att han är oerhört pubertal. Och att han förmodligen tar det som en fin komplimang. Att döma av efterordet tycker han det är roligt.

Jag förstår inte varför han ska dissa alla, framförallt damerna i skidskyttelandslaget? Och ifrågasätta intelligensen hos Hellner, Kalla, Emil Jönsson med flera – vad tjänar han på det mer än att han framstår som elak? Ok, han trivs inte med dem, fine, men varför inte fokusera på sig själv? Varför gnälla på ledare som inte ger positiv feedback när man själv har svårt att formulera en enda uppskattande mening om lagkamraterna på 446 sidor?

Kanske är det detta som i mina ögon får Björn Ferry att framstå som en svensk elitidrotts stora ”one-hit-wonder”. Han har ett OS-guld och på detta har han sedan levt väldigt gott i fyra år. Han gör inga resultat i Världscupen förrän EFTER OS då alla andra teoretiska konkurrenter glider omkring i party-mood. DÅ tror sig Ferry plötsligt befinna sig i sin livs form. Samtidigt har han tjänat miljoner i startavgifter på att bakfull staka sig runt ryska skidskyttebanor. Hans ständiga drickande hindrar dock honom inte från att dissa Patrik Sjöberg och att utpeka denne som alkoholist.

När Björn Ferry skriver att han gjort allt i sin makt tänker jag att det borde funnits någon idrottsledare som borde talat om för honom vad hängivenhet och dedikation egentligen är. För det innebär men än att ”träna bra och äta gott”. Påmint honom om alla de många hundra svenska idrottare som tränar hårdare, äter bättre och inte dricker sprit i mängder under säsongen – för att de vill maximera sina chanser. Och ändå kommer bara några få, enstaka nå dit Ferry nått medaljmässigt, tjäna samma pengar. Å andra sidan, ett skidskyttelandslag som åker ner till Österrike på en veckas intensivt försäsongsläger och vars ledare ställer till med en helt utspårad vinprovning – hur seriöst är det?

Sedan har vi det där med träningen och hans resultat. Jag är förbluffad över att SOK och skidförbundet med alla dessa miljoner ändå bara verkar bestå av erfarna ja-sägare där ingen ifrågasätter Ferrys ambition och vilja att bli bäst. Mitt intryck blir inte bättre av att  han berättar att de flesta i skidskyttelandslaget tycker det är fel med mångkultur och kräver att invandrare och flyktingar anpassar sig till svensk kultur. Fast vad är svensk kultur? Årligt miljonregn över mediokra, bakfulla blågula skidskyttar? Jag hoppas Björn Ferry får ett bra liv nu, där i Ensamheten.