Årets sportböcker – ur Gävleperspektivet

40 böcker, att läsa om i t ex Gefle Dagblad. Eller Borås Tidning.

Min genomgång av årets sportböcker har börjat publiceras. Man kan läsa om dem i Gefle Dagblad (fast det kostar en krona…). Eventuellt i Borås Tidning i dag. Tyvärr hängde inte de speciella gävletexterna med på webben utan jag publicerar dem här, om hockey naturligtvis!

De fyra titlarna är Daniel Enestubbes ”Det svenska målvaktsundret” (Arco), Jonte – rakt från hjärtat” med hjälp av Jonas Fahlman, (Idrottsförlaget) ”Mördaren” av Mats Thelin och Tore S Börjesson (Idrottsförlaget) och ”Old School Hockey 2” av Ronnie Rönnkvist (Idrottsförlaget).  Jag har ingen extra länk till boken om Börje Salming (Sportförlaget) men jag skriver om den och i de andra böcker Börje och hans barndom dyker upp här!

Målvakter fascinerar mig. Oavsett sport. Jag skriver mycket om fotbollsmålvakter men mycket av det går att överföra på hur hockey- eller handbollsmålvakter jobbar. Ja även bandymålvakter, misstänker jag. Världens bäste fotbollsmålvakt, Manuel Neuer, har ett rörelseschema vid nära avslut som är fullkomligt identiskt med en bandymålvakts, låga blockeringar med ben och armar å nära bollen som möjligt. När han släpper in 2-4 mot Sverige täcker han med ett knä i marken precis som bandymålvakter har ett knä i isen för att blockera en eventuellt lågt avslut i bortre hörnet. Neuers ”räddning” är en tabbe, det har inte hindrat honom inte från att ha upprepat rörelsen i senare matcher.

Målvakter, naturligtvis blir jag småsalig när jag får en bok i mina handsklösa händer som handlar uteslutande om målvakter. Dessutom av landets bäste hockeyboksskribent. Daniel Enestubbe.   Jag är fascinerad av att Ishockeyförbundet faktiskt insåg problemet och tillsatte Juniortemautredningen i början av 2000-talet. Det och den kanadensiske målvaktsgurun Allaires clinic i Stockholm för tio år sedan utgör starten för det svenska målvaktsundret där idag flera är förstemålvakter i sina NHL-klubbar.   En annan försättning var förmodligen också att målvaktstränare i SHL-hockey verkar ha ett mycket mer utbrett samarbete mellan sig än målvaktstränarna i fotbollsallsvenskan har. Framförallt verkar de vara väldigt olika och tänka självständigt. Vilket ofta, inte alltid, är en förutsättning för att man ska tycka det är intressant att samarbeta.

Det är oerhört spännande om teknik och relationer, Målvaktsfilosofi och träningsmetodik. Men framförallt lyckas Enestubbe återigen fånga människorna och hur de påverkat sina träningsmetoder, och målvakter. Från Erik Granqvist småflummiga yogastinna och asiatiskt influerande: ”Kharmakassen” till Michael Lehners extremt egobetonade och hårdföra no non-sense –idéer som verkar hämtat en del influenser från uppväxten i krigets Bagdad.

Brynästränaren Pecka Alcén utmärker sig på många sätt. Inte enbart för hans ”trackrecord” som fostrare (ett bättre ord än tränare i det här fallet) av mängder med långa NHL-målvakter. Över sex feta bok sidor svarar Pecka på frågor och berättar utan problem om förebilder och ”hans” olika målvakters positiva och negativa sidor. Minnen och misstag men framförallt relationer till andra människor. Han berättar om de tre personer som betytt mest i hans val av kall: ”Masken”, Micke Sundlöv och Kjell Helling och han berättar om de tre enskilda saker som är basen i hans målvaktsmetodik: Sundlövs skridskoåkning, Pekka Lundmarks klubbteknik och Dominik Haseks allmänt oortodoxa spel. Hans måtto är att det inte finns ”måsten”. ”Per-Erik” hävdar att det inte finns andra måsten än att man måste födas och dö. Resten är vilja och inspiration. Samtidigt berättar han att han själv är slag under tanken att han måste göra allting själv, komma på allting själv. ”Kör jag förbi en asfaltläggare som jag tycker jobbar fel vill jag stanna bilen och säga till honom: ” du gör fel, jag tar över, du kan gå hem”!

Tio målvakter har fått Guldpucken för bäste svenske hockeyspelare i Elitserien/SHL. Fem målvakter får den från ”Leif ”Honken Holmqvist 1968 till Pekka Lindmark 1981. Christer Abris fick den 1974. 1990 får Roffe Ridderwall utmärkelsen och sedan dröjer det ytterligare 15 säsonger innan Henrik Lundqvist får den 2005. Han har följts av tre andra målvakter. Det säger mycket om svenska hockeymålvakter och ”målvaktsundret”.

495 kronor för en bok som inte kan ha kostat mer än högst 150 kronor att producera, inklusive normala författar- och fotoarvode är på gränsen till ocker. Att dessutom sälja den i en lyxupplaga och en i oxblod med Roffe Ridderwalls autograf för 5 000 kronor handlar inte om litteratur utan om kapitalplacering. Och de som eventuellt köper de 199 exemplaren kommer aldrig få sina pengar tillbaka. Tror jag. Detta ger en fadd bismak till en bok som jag annars tycker tycker väldigt mycket om och beundrar. Länk till recension av Enestubbes förra hockeybok: http://www.smp.se/nyheter/Kultur___N_je/daniel-enestubbe-conny-stromberg-en-lirares-bekannelser%283588468%29.gm

Ps ett kapitel i boken handlar också om Leif ”Honken” Holmqvist och hur han brukade ”käka puck” i Strömsbro. Se även en text om Honken och boken här!

Det finns en ny slags hockeybiografier. De gamla skapade en hjälte, en ikon. Betonade hur fantastisk spelaren alltid var, fokuserade på resultat, mål och matcher. Falska och nedsölade av nostalgi. Ofta helt intetsägande och skrivna av gamla sportskribenter på klichéstinn sportjournalistprosa.   De nya biografierna är häpnadsväckande ärliga och uppriktiga. De fokuserar på människan bakom skydden och vill vara öppenhjärtliga även vad gäller negativa saker. Kritiserar, och är självkritisk. Visar svaghet. Det är intressant böcker, speciellt när det handlar om män som gjort sig kända som tuffa, hårda hockeyspelare.   Som Jonathan Hedströms biografi skriven av Jonas Fahlman. Det skulle kunna ha varit en roman om det inte vore för alla detaljer och namn – som jag förmodar att Hedström har propsat på. Vi får veta vad lagkompisarna i juniorlaget hette, exakt hur mycket han fått i lön (i alla klubbar) och har inga problem med att dissa tränare och motståndare. Ja, ibland även före detta lagkamrater.     Bland spelarna i hans favoline: återfinns Samuel Påhlsson och Henrik Zetterberg. Bland spelarna i hans ”hatline” återfinns naturligtvis Jämtin, Ledin, Tollefsen och i viss mån Tommy Sjödin för ” alla verbala salvor mellan tuggummituggandet”. ”Fullföljde alltid tacklingarna mot honom”.

Det är modigt och befriande och känns som om spelaren inte är ute efter en hjältegloria utan snare förståelse. Vilket kan behövas i fallet Jonathan Hedström . Mannen som ofta hamnade i konflikt med tränare och som under hela karriären skuggades av ätstörningar och en självbild i behov av akut renovering. Att manliga idrottsmän vågar berätta om ätstörningar är närmast unikt och självfallet oerhört intressant. Att han gjort det tigigare i dagstidningar förändrar inte intrycket – här får han själv formulera sig och berätta precis hur det var. Och är. Speciellt i en så maskulin sport som hockey. Speciellt för en så fysisk spelare som Hedström. De delar av boken som handlar om kost och hur laget och tränarna förhåller sig till kost borde läsas av alla lagidrottare.

Hans övergång till Timrå var spektakulär – på många sätt. Inte enbart för att den muntliga överenskommelsen gjorde i en bastu en kväll med ”Nubben” Norberg och en allt tommare back öl som enda vittnen. Inte enbart för att det löpte över 3+1 år, garanterade en månadslön på ca 300 000 :- och alltså skulle kosta Timrå ca 14 miljoner kronor, utan för att han blev den förste att bryta ett NHL-kontrakt och skriva ett nytt med en annan klubb utanför Nordamerika.

Skellefteåfansen delade inte Hedströms val. De tyckte han skulle spela för SAIK och han och hans familjer blev attackerade och hotade en kväll på travet. Och brodern blev misshandlad på McDonald i Skellefteå för att brodern ” svek” SAIK. Det blev inte bättre av att första träningsmatchen med Timrå spelades i Skellefteå.

Han passar på att hylla många tränare och lagkamrater, bland annat ”Lill-Kenta” Johansson.  Och motiverar ingående varför han tyckte så illa om ”Challe” Berglund. Hans, enligt Hedström, arrogans, dåliga omdöme och existens som en allmän besserwisser i båset..

En mening dröjer sig kvar från boken och som reflekterar Jontes ständiga underläge så som han beskriver det i boken, faders alkoholism, den konstant dåliga självbilden, ätstörningarna och egenlögnerna: ”När man är nere på botten är det framförallt trygghet man söker”.

Han utsågs aldrig någonsin till matchens lirare men är ändå djupt älskad och avgudad. I alla fall bland AIK-fansen. Eller snarare, bara bland AIK-fansen. Han som var hårdare än ”Bros”, fulare än Mats Hallin och elakare än Tommy Mörth. Det vara bara en som var hårdare än Thelin och det var Börje Salming som i sin tur menar att ”Tigern” Johansson i Brynäs var den hårdaste svenske hockeyliraren genom alla tider.

Old School Hockey, leksingen Ronnie Rönnkvista intervjubok med gamla hockeystjärnor kan man mycket väl kalla en trevlig bok. Alla gamla spelare får prata till punkt, författaren undviker värderingar och omdömen. Det blir mycket text, tempot är långsamt men nostalgi ska få ta tid. Det är vänligt intill gränsen av menlöst men ärligt och respektfullt. Det är 254 sidor men ändå känns 388 kronor som mycket pengar för en intervjubok.

En mängd gamla Brynässpelare intervjuas. Lars Göran Nilsson, Stig Salming, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, Jan-Erik Silverberg, Anders ”Masken” Carlsson och Tomas Sandström. Det är väl inga sensationella saker som avslöjas men Stig Salming berättelse om hur det gick till i VM 1976 och -77 och om den fullständigt blindgalne Phil Esposito och Wilf Paiement är ganska chokande. Hade de båda betett sig likadant i dag hade de förmodligen inte överlevt turneringarna.

Författarens fascination för hockeyvåld uttrycker sig också ibland annat en intervju med Flyers Dave Schultz, goon/fightern som än idag har utvisningsrekordet för NHL med 472 minuter. Old School hockey är en ganska trevlig bok. Alla gamla spelare får ”prata till punkt”, författaren undviker värderingar och omdömen. Det blir mycket text, tempot är långsamt men nostalgi ska få ta tid. Det är vänligt intill gränsen av menlöst men ärligt och respektfullt. Roligt är det när Jonas Bergquist hävdar att han inte fick så mycket speltid i Calgary ”av politiska skäl”. Det är 254 sidor men ändå känns 388 kronor som mycket pengar för en intervjubok.