Målvaktslegendar, huvudtränare och bibliotekschef

”Det berättas om en frustrerad lagkapten i ett utspelat svenskt topplag som ropade bort till bänken och undrade om de skulle pressa högt eller lågt. Tränaren slog ut med händerna och svarade: ”va fan vet jag?”

Citatet (eventuellt är det bara en lustig ”svenskhistoria”) kommer ur Ole By Rises bitvis väldigt intressanta halvtidsmemoarer ”Ballens Bane” (Gyldendals förlag). Jag skriver ”bitvis” för med tanke på Oles unika erfarenheter, intelligens och perspektiv skulle det kunna bli en ännu bättre bok. Målvakten Ole har gjort 25 landskamper för Norge, 457 matcher för Rosenborg, han har skrivit en diktsamling, fått pris som en av Norges främsta barnboksrecensenter, har en universitetsexamen i psykologi, historia och norska. Innan han erbjöds att fortsätta vara assisterande förbundskapten under Drillo 2009 valde han mellan jobberbjudandena som huvudtränare för IK Start i högsta norska herrserien eller bibliotekschef i landets näst största stad Trondheim! Ett ganska ovanligt karriärsval.

Nu är dock det vi bjuds gott nog, även för en svensk intresserad av fotboll i allmänhet men i synnerhet målvakter och fotbollstränare. Jag hade kanske kunnat önska en mindre noggrann genomgång av Rosenborgs säsonger när han stod i målet eftersom det just är målvaktsbiten som är intressant, inte hur det gick och varför de vann eller förlorade titlar.

Det är en övervägande positiv, optimistisk och väldigt ärlig fotbollsmänniska som skrivit boken. När han i slutet förklarar det fantastiska med att få vara huvudtränare är det en kärleksförklaring som jag måste återvända till i en separat text. Så bra och lidelsefull är den.

Ur ett annat, i huvudsak norskt, perspektiv läggs det mycket energi på berättelserna om att få sparken. Jag förmodar att det var en önskan från förlaget och kanske även från nyhetsjournalistens By Rises sida. Det är intressant men framförallt för norrmän.

By Rise är först med om det när han som spelare tycker det är fel och agerar när Nils Arne Eggen är på väg att få sparken i början av 90-talet. Sedan återanställs och leder Eggen, tillsammans med By Rise som assistent, Rosenborg till en av de mest framgångsrika CL-kampanjerna som skådats – nio raka deltagande i slutspelet. Hade pengarna på den tiden varit de samma som idag hade Rosenborg nu befunnit sig i en annan dimension i världsfotbollen. Dessutom är By Rise när han ställer sig på sin tränarens sida inte enbart lagets talesman utan även kritiskt granskande sportjournalist. Där satt han på ”många bänkar” på en gång men kommer ändå ur det med heder och ära i behåll…

Sedan får han själv sparken, som huvudtränare i Rosenborg 2004 och till sist får han som assisterande till Drillo sparken hösten 2013. Det senare är mest spektakulärt och här finns mycket att läsa och lära av för svenska idrottsledare. Oavsett vilken del av anställningskontrakt man skrivit under.

By Rise antyder att Drillo inte var älskad av hela fotbollsförbundet och att man bara väntade på en chans att få ersätta honom med ”en av deras egna” som otåligt väntade i kulissen, närmare bestämt i Stockholm. När Norska fotbollsförbundet med två avgörande VM-kvalmatcher kvar då väljer att sparka Drillo tillförmån för förbundets förre sektionschef ( titeln var Topfodboldssjef) och dåvarande djurgårdstränaren Per-Mathias Høgmo är det ett högt spel. Insatsen ökar ytterligare när Høgmo – trots att alla i ”stötteapparaten” (landslagsteamet) erbjuder sig att stanna kvar över de två matcherna för att öka Norges chanser – tackar nej. Høgmo tror att han på några få veckor kan fixa allt.

By Rise som i detalj kartlagt motståndarna får svaret: ”tack men nej tack” varvid By Rise sedan sitter framför TV:en och ser landslaget förlora de två matcherna på misstag de inte hade behövt göra om motståndarna varit scoutade. Ännu värre är det för psysiolegendaren Roar Robinson. Han hinner göra 309 A-landskamper under 27 säsongen när han får veta att han har fått sparken på stående fot. Utan skäl. Via ett telefonsamtal från förbundet. Där ligger t o m svenska förbundets behandling av Therese Sjögrans i lä! Dessutom visar det sig att den tänkte efterträdaren inte kan medverka vid de två landskamperna utan man får hyra in en i sammanhanget helt oerfaren psysioterapeut.

Det var f ö just Høgmo som ersatte By Rise som huvudtränare för Rosenborg då RBK-legendaren under sommaren 2004 hade tagit över efter Åge Hareide, lett klubben till en ny norskt ligaseger och sedan fått sparken veckan efter.

Rent målvaktsnördigt då? Jo By Rise för ett kort resonemang om att målvakter har väl så bra spelmässig bakgrund för att bli tränare som till exempel högerbackar. Inte att menar att Roland Nilssons förutsättningar, som tränare, var begränsade utan snarare att målvakten har både perspektiv och tid att studera spelet. Vilket jag delvis kan ge honom rätt i.

Det riktigt spännande är att han kommer fram till att det är det offensiva spelet som är det intressanta – att utveckla ett anfallsspel mot organiserat försvar är den stora utmaningen.

Försvarsspelet bör tränas initialt men sedan ska det sitta varvid tid och kraft ska ägna anfallet.

By Rise vill spela 4-3-3 så som man alltid gjorde i Rosenborg, så som man gjorde under Nils Arne Eggen och som Åge Hareide fick finna sig i efter att inte ha spelat lika offensivt i Molde. Det är speciellt intressanta för att de få andra målvakter som haft huvudansvaret för elitlag också varit mycket fokuserade på försvaret. Både Dino Zoff och Magnus Haglund har varit mer defensiva än offensiva i sina taktiska upplägg. Magnus Haglunds förra period i Elfsborg inkluderade i mina ögon ett val av målvakter som inte var optimalt och en låg väldigt stabil låg backlinje som var bra men påverkade det offensiva spelet mycket negativt.

Drillo tänkte inte alltid så, så offensivt, som By Rise försynt påpekar.

En av de få andra målvaktsspecifika delarna är en kortare redogörelse för att hur Norge missade EM -08 på grund av fyra stycken grova målvaktstabbar. Vilket i förlängningen ledde till att Åge Hareide sa upp sig. By Rise går inte in på exakt men som valde vilka målvakter men han är inte nöjd med att Thomas Myhre länge valde en undanskymd roll i EPL-laget Charlton istället för regelbunden matchning i Tippeligan. Och vem som hade förtroende för den unge, oerfarne Håkan Opsahl går han inte alls in på. Men faktum kvarstår, precis som Myhre släpper han in två enkla bollar i slutskedet av avgörande kvalificeringsmatcher som kostar Norge biljetten till dansen. Uppenbarligen har målvakterna inte klarat av att hantera nervpressen. Finns kanske anledning att följa upp det även om ännu aktiva målvakter inte är så superangelägna om att prata om sådana erfarenheter men jag tänker till exempel på den debuterande ÖIS-målvakten som släppte in fem i derbyt!

Ska skriva två korta texter till utifrån Ballens Bane – en bok och en författare som känns oerhört sympatisk. Ja, nästan misstänksamt god och trevlig. Jag har haft nöjet att träffa Ola By Rise vid ett tillfälle, landskamp mot Norge där han valde att ”cocha” istället för att stå i mål och jag debuterade som målvakt i landslaget. Då gjorde han verkligen ett sånt där supersympatiskt intryck. Jag är inte lika säker på att han som professionell målvakt och tränare alltid var lika lättsam, trevlig och charmerande. Å andra sidan, en bibliotekschef – kan de över huvud taget, rent existentiellt, vara negativa eller dåliga människor?