MFF som fotokonstens Madeleinekaka

95 procent av all sportlitteratur handlar om minnen. Man vältrar asig i nostalgi och olika ”minnesbilder” som läsaren förhoppningsvis delar och vill få bekräftat. Inte sällan i någon slags lojalitet eller till och med en dyrkan av närmast religiöst slag – som när det gäller mediokra böcker i lyxupplagor och med autografer för tusentals kronor. Jag tror få sinnen går igång på autografer man inte själv fått, inte sett hur den skrevs, miljön, vilka känslor man erfor just då.

Lasse Granqvists röst däremot. Alla jag spelat upp de fyra radioreferatssekunderna ifrån Tyskland –Sverige hösten 2012 (i Måns Gahrtons bok) har lyssnat andäktigt och sedan tittat mig djupt i ögonen och berättat hur de ryser och får ståpäls. Vi är nära till tårar och ler åt hans misslyckade försök att mitt i all glädje säga något av värde. Samtidigt, allt han säger blir värdefullt när vi återhör det.

En text kräver mer. Mycket mer. En text måste ofta ge ett helt nytt perspektiv på ett starkt kollektivt minne för att vi ska gå igång, återuppleva känslan genom sinnena. I skönlitteraturen finns det ett begrepp för just det här, Madelainekakan i Marcel Prousts romansvit. En vanligt liten torr kaka som bokens jag sätter tänderna i och därmed öppnar exakta och överväldigande precisa minnen/känslor. För många av oss är Lasse Granqvists exalterade röst och gränslösa lycka en Madelainekaka. Den känslan förstärks av att en mer sansad och rationell Ralf Edström alltid försöker skjuta in en kommentar, förklara hur det gick till, men avbryts.

Vi som har följt och jublat tillsammans med Malmö FF:s framgångar i Champions Leuage och allsvenskan de senaste 13 månaderna har säkert köpt och läst tidningar dagen efter för att bekräfta och kanske belöna närminnet. När min morgontidning nu ger ut en bok med texter och bilder märker man hur anemiska många av de texter är som försöker närma sig, återskapa den kollektiva känslan. Beskriva mål och jubel med ord som bara måste bli klichéer, om de inte redan är det. Bäst är de som försöker finna en helt personlig vinkel, de som söker sig så långt bort från den kollektiva känslan och finner en ny som överraskande nog vi också delar –detta så eftersuktade ”aha”.

Det kan vara snacket i bilen hem efter matchen med fadern eller ännu bättre: kulturskribenten Ekström som utmanar hela bokens idé genom att bekänna att han höll på Salzburg. Inte i någon slag fjantig intellektuell rebellattityd utan för att han är Blåvittsupporter. Hur han brottas med sin lojaltet till IFK Göteborg samtidigt som nuet, miljö, professionalism och sociala koder högljutt kräver att han hejar på ”Malmö”.” Vi är många som brottas med de känslorna, dagligen men det skrivs sällan om det.

Med detta sagt – när fotografen möter 13 av sina skrivande kollegor på Sydsvenskan i boken ”Från guld till guld – ett år med Sveriges bästa fotbollslag” tar Lars Dareberg en utklassningsseger. Det är bildernas nya vinklar dess förmågan att fånga såväl intimitet som 1/250-dels ögonblick som gör de överlägsna. Och det är naturligtvis i huvudsak inte kamerans förtjänst utan avtryckarfingrets – att se bilden och känna att den tillför något. Det handlar även om den intuition och visuella erfarenhet som vi amatörer ibland benämner tur.

Några bilder stannar längre än andra. Det gäller däremot inte omslaget som är en kliché men en kollektiv, symbolisk kommersiellt nödvändig kliché. Jag fäster mig istället vid bilden som fått en av hedersplatserna i bokens början, den som sammanfattar inte enbart fotografens relation till spelarna utan även den osedvanligt goda kamratskapen och sammanhållningen i laget och klubben som lett till triumferna. Den som kan uppstå när fem män utklädda till fotbollsspel står framför var sin som pissoar – som om det var pisspaus på en alkoholstinn maskerad. Kanske bidrar det faktum att det är försäsong och inte en gemensam pissränna till uppsluppenheten, kanske har Dareberg här fångat en del av den manlige fotbollsspelarens själ.

Den i mina ögon absolut bästa bilden – jag vill kalla den en kommande klassiker – föreställer hur en ytterst koncentrerad Kiese Thelin knyter en ”inmarschknattes” kängor. Alla vet ju hur viktigt det är att skorna sitter perfekt och ett löst skosnöre kan lätt skapa en fotbollsmässig katastrof. Problemet är ifall man inte lärt sig att själv knyta skorna och att lagkamraten bredvid med en lätt föraktfull, arrogant blick uttrycker så oerhört mycket. Speciellt vid ett derby mot HIF där knattarna redan lärt sig hatets och de starka känslornas viktigaste vokaler. Och så detta, 15 sekunder av fame som slutar det med att ”dina” motståndarna dina skor. Det finns fler dimensioner av denna bild, speciellt nyvalsvintern 2014. Malena Henriksson beskriver dem väl i sin text men det är fotot som närmast forcerar fram minnena och detta värdefulla ”aha”.

Jag kommer många gånger att återvända till ”Från guld till guld”, förhoppningsvis även Malmö FF.   Från guld till guld – ett år med Sveriges bästa fotbollslag Lars Dareberg (bild) Sydsvenskans förlag 249 :-