Boldsen – handbollens Preben Elkjear – strimlar svenskprofil i nya biografin

Danmark producerar många originella och annorlunda elitidrottare. Fotbollspelaren Preben Elkjær var känd som både målskytt och öldrickare i världsklass plus hängiven rökare. Efter karriären skaffade han sig en sporttv-kanal och var landet främste samlare av modern dansk expressionistisk konst. Det var ingen ”flupp”, Preben är en hängiven konstentuisiast.

Helsingörssonen Joachim Boldsen, mittnia Danmarks landslag, i Barcelona och i Flenburg är en handbollens motsvarighet, plus trivselvikt och att han är bohemisk och har kort stubin. Han kommer inte samla konst nu när han lämnat skorna på golvet och gått hem efter att blivit dansk mästare i våras med den konstiga men tillfälligt framgångsrika hybridklubben Kolding-København. Man spelade varannan hemmamatch på Jylland och varannan i huvudstaden och tränade på Fyn….  … det är konstigt. Närmare konstbegreppet än så kommer vi nog inte i Boldsens liv.

Nu har han tillsammans med journalisten Ole Sønnichen skrivit en bok ”Færdig!” (Gyldendal) som verkar ha tillkommit en dag eller en månad då Boldsen var på dåligt humör. För när han ska summera sin karriär handlar det väldigt lite om vunna titlar och medaljer, väldigt lite om Beppe Wolgers, knappast något om lycka och segrar utan först och främst om konflikter. Med alla. Framförallt med tränare.

En av dem som han tycker bra om, i alla fall i början, är hans tränare i Flensburg, Kent-Harry Andersson. Han beskriver Kent–Harry som en bra handbollstränare och taktiker men en svag ledare, en marionett i händerna på managern Thorsten Storm.

”Han var en uppenbarelse för oss och en verklig bra och trevlig människa med andra idéer och spelsystem”. De första åren går bra men sedan blir Kent-Harry enligt Boldsen ”alltför snäll och konflikträdd”, Träningarna förändras inte över huvudtaget under de fyra säsongerna och Boldsen beskriver hur Kent-Harry helt tappar greppet och spelarna tar själva över ansvaret för bytena: ”ingen tränare jag haft har varit sämre än Kent-Harry på detta”.

Sedan beskriver Boldsen ur han och Ljubomir Vranjes som konsekvens av detta de tycker är uselt själva bestämmer sig för hur de ska byta. Oavsett vad tränaren tycker och säger och det fungerade menade Boldsen bra för att båda spelarna var så erfarna. Vad Kent -Harry tyckte nämns inte.

Skilsmässan var ömsesidig, de lämnade Flensburg t o m  samtidigt, fast i olika riktningar.

Boldsen berättar också utan att alltid namnge spelarna att många av lagkamraterna svek honom i konflikter. Att de i omklädningsrummet kunde vara ense men när det kom till kritan så vågade de inte stå för sin kritik. Boldsen berättar även vad som närmast kan beskrivas som dolkstötsincidenter där han känner sig sviken och missförstådd. Och Flemburg var vid den här tiden fullt av danskar och svenskar.

I det första kapitlet, om den sista säsongen med KIF Kolding-København, tar även Kim Andersson plats. Dels för att hans axel gör att han inte kan skjuta och ändå är så bra att han spelar. Dels för att tränaren, återigen är alltför svag, och att Boldsen nu får understöd och ammunition av Kim. Tränaren är den förre landslagsassistenten Peter Bredsdorff. Han var ”flink” som assistent, glad och positiv men är enligt Boldsen och Andersson, en katastrof som ansvarig huvudtränare. Boldsen beskriver hur en övning går ut på att spelarna ska springa fram till mittlinjen och dra ett spelkort som sedan avgör anfallskombinationen – som en pojklagsträning enligt Boldsen.

Kim Andersson kan tillslut inte hålla sig. Det avgörande momentet är när svensken ”svinade honom till mitt under ett träningspass och kallade honom en dålig tränare”. Och Peter gjorde ingenting utan lät det ske istället för att ta med sig Kim in i ett hörn och se till att han visade respekt och sedan skickat hem honom. Vi är, skriver Boldsen, vuxna människor men vi är också handbollsspelare och har behov av väldigt tydliga hierarkiska struktur. De raserade Kim och vi kunde inte bygga upp dem igen förrän säsongen efter. Med en ny tränare.

Joachim Boldsen är färdig men han verkar vara en spelare som själv aldrig blev riktigt färdig som människa. Förrän möjligtvis nu, när han avslöjat allt i en bok. Förhoppningsvis kan gå vidare nu men jag tror inte han kommer lyckas vidare bra som handbollstränare!!! Men det är en bra och ganska ärlig biografi och vill man vet ahur det går till i omklädningsrum, på träningar och i kontraktsförhandlingar i klubbhandbollens världselit ska man absolut läsa ”Færdig!”

Ps Preben Elkjear lade av att röka när han slutade spela fotboll – ”jag behövde inte det längre”, sa ha i en intervju. Fan trott!