En match, en tävling, en samtid

”Fotboll är fullkomligt meningslöst i sig”, sa Karl Ove Knausgård för några veckor sedan då jag gjorde en intervjuade honom och Fredrik Eklunds angående deras VM-dagbok. Fotboll var ”helt meningslöst” varefter han gav massor av exempel på hur fantastiskt det är och vad det kan leda till. Karl Ove är alltså närmast besatt av fotboll men det märks inte i den romansvit som egentligen skulle hetat ”Argentina” – tack vare de starka upplevelser han hade framför TV-rutan under VM 1978.

Fotboll, och en del annan sport är med andra ord en fantastisk katalys för tiden, samhället, för ett viktigt ögonblick i historien. Det är bland annat därför jag utsåg ”När vi var bäst” till årets Sportbok i Sverige 2014.  Jag har hämtat följande från början av min recension i Smålandsposten:

”Varför kommer du inte på tennis?” frågar Judit redan i andra delens öppningsscen av Strindbergs Dödsdansen. Det är en berättigad fråga, speciellt i januari 1976. Inte enbart för Ingmar Bergman som repeterar pjäsen på Dramaten. En månad tidigare har ett tennisfebrigt Sverige vunnit sin finaste seger i sport någonsin – Davis Cup i Kungliga hallen. Det är ett halvår efter att Björn Borg av skattskäl flyttat till Monaco och betraktats som en till girigheten förlorad son. Det är året när Sverige går om USA och blir världens rikaste land mätt i BNP/ capita samtidigt som LO realiserar förslaget om löntagarfonder.

Det är nu, mitt under repetitionerna Ingmar Bergman tvingas iväg på förhör, misstänkt för att ha fört oskattade inkomster ur fosterlandet.   På våren, efter att utredningen lagts ned, lämnar Bergman Sverige och ifall media tyckte att Borg svek landet visar nu många tidningsledare och tyckare öppet förakt för regissörens timeout. Ett par veckor senare skriver Astrid Lindgren efter att ha fått 103 %-ig marginalskatt sagan om Pomperipossa. Bergman-wannabeen Woody Allen spelar in ”Annie Hall” med den berömda och centrala tennisscenen och Björn Borg vinner sin första Wimbledontitel, mot Ilie Năstase. I Växjö sitter 12-årige Mats Wilander och kollar på matchen. I Västervik sitter 10-årige Stefan Edberg. Båda har tidigare haft Năstase, inte Borg, som idol. Tre månader senare förlorar socialdemokratin regeringsmakten, efter 44 år.

”När vi var bäst” lyckas inte enbart finna de magiska månader så Sverige förändras för alltid utan förstår också att Björn Borg och tennis spelade en viktig roll i detta paradigmskifte”.

Jag fascineras oupphörligen av sport placerat i ett större sammanhang, speciellt när det inskränker sig till en match, ett möte, en spelare. Det finns en hel genre med amerikanska historiker och skönlitterära författare som förenar sport och samtidshistoria. Don DeLillo har gjort det och får snart Nobelpriset. David Halberstam har gjort det flera gångar, Bland annat i ”Summer of 49” om Joe DiMadggio och Ted Williams.

”Fodbold i Spanien” (Svend Rybner och Jesper Ralbjerg, Muusmanns förlag) ger mig också en av dessa aha-upplevelser som får mig att börja fantisera om hur det skulle vara att skriva en bok, kanske t o m en roman, med utgångspunkt de två, tre månaderna, som drastiskt förändrade Spaniens 1900-talshistoria.

Den våren har Barça köpt honom av argentinska River Plate som ägde rättigheterna men efter en spelarstrejk 1949 har ”nummer tio.stjärnan” spelat för columbianska Los Millonariois. Argentinaren installerar sig i Barcelona men har året före spelat för columbianerna i Madrids jubileumsmatch där den 50-årsrusiga stolta huvudstadsklubben får stryk med 4-2 och Di Stéfanio gör två mål. Strax efter att katalanerna presenterat nyförvärvet agerar Madrids president Santiago Bernabeau, en hängiven falangist och katolik som var frivillig officer under inbördeskriget och var med om att marschera in i Barcelona i januari 1939.

Han betalar Di Stefanos columbianska klubb en stor summa pengar för Di Stéfano som vid den tidpunkten har kontrakt med River Plate (eller snarare FC Barcelona).  Bernabeau har på kort tid  skapat en toppklubb på alla sätt utom de resultatmässiga. Man har världens modernaste fotbollsstadion, många av de bästa spanska spelarna men är fortfarande enbart ett mediokert La Liga-lag. För att understryka allvaret i fotbollsatsningen och vad den egentligen handlar om plockat in falangistledare i styrelsen och till hederspresident utnämnt en gammal krigshjältar vars enda merit är att  han massakrerat 700 andalusiska lantarbetare och anarkister och är bästa vän med Franco.

Under våren 1953 avlider Stalin och Drottning Elisabeth kröns. I juli tar Koreakriget slutat. I augusti publiceras Kinsey-rapporten där kvinnors sexualitet erkänns. Samma månad spränger Sovjet sin första vätebomb och så där bara i marginalen når de första människorna Mont Everests topp och DNA upptäcks.

I Spanien tar dagarna innan ligasäsongen ska börja Franco och hans Real-Madridinsyltade regering beslutet att den argentinske fotbollsspelaren Di Stéfano ska byta klubb varje säsongsslut de kommande fyra åren. Ett synnerligen märkligt beslut eftersom det juridiskt sett inte finns något problem. Förutom att han ett par månader tidigare värvats från River Plate/ Los Millonariois och ska spela för FC Barcelona. Varje säsong.

Några veckor senare sluter President Eisenhower och Franco ett samarbetsavtal. I korthet går det ut på att NATO får bygga flygbaser i Spanien mot att Franco får börja importera utländska varor. Det är på höjden av det Kalla Kriget och Frankrike är inte med i Nato så USA känner sig tvingade att agera. De blir då det första landet som indirekt erkänner Francos Spanien (Vatikanstaten har gjort det två månader tidigare). Det går att dra paralleller till USA eventuella slut på den 50-åriga handelsblockaden mot Kuba, fast tvärtom. Här är USA inte först utan sist men det väcker ändå oerhört starka känslor och öppnar många gamla sår som dåligt läkt.

Avtalet ger Franco internationell legitimitet och internationell valuta, inkomsterna gör att man så smått börjar satsa på turism, det lockar dit utländska företag och sedan rullar den spanska ekonomin igång, långsamt. Efter att i princip ha befunnit sig på U-landsnivå 15 år i rad.

Några veckor efter avtalet kallas FC Barcelonas president Martí Carreras till ett möte på spanska fotbollsförbundet i Madrid. Det gäller lösningen på ”El caso Di Stéfano”.  På mötet i Madrid får Carreras nu veta att Di Stéfano ska spela för Madrid, för annars kommer dels Barça inte få lova att sälja den gamla arenan Les Corts och bygga Camp Nou, dels textildirektörens Carreras eget familjeföretag i textilbranschen inte längre kommer få lov att importera material (enligt ”Fodbold i Spanien”)

Den 23 oktober avstår Barça officiellt Di Stéfano till Real Madrid. Den 25 oktober, alltså endast två dagar senare, gör han två mål och spelar fram till ytterligare två när Madrid slår Barça med 5-0.  Madrid hade före den hösten vunnit 2 av 22 ligatitlar. Av de följande elva vinner man åtta, och liksom i förbifarten de första fem Europacup-titlarna.

Det är också början på Francos egen stora passion för Real Madrid och deras segrar. Kopplingen mellan att hålla ett förtryckt folk med ”bröd och skådespel” är så stort att den statliga TV-kanal TVE snart blir världens i särklass mest fotbollsvänliga kanal. Under slutet av 50–talet då fotboll i princip inte visas i TV överhuvudtaget (utom i Italien med tre matcher i månaden och från 1964 i England med ”Match of the Day”) sänder TVE i snitt minst fem matcher i månaden, bland annat en match i varje ligaomgång och i varje omgång i ”Copa Generalissimo”. Och flera matcher har tittarsiffror på långt över 50 procent av befolkningen, imponerande siffror med tanke på att de flesta fortfarande inte har råd med egen TV.

Och allting börjar under några veckor under hösten 1953.

” /…/ fotboll leder inte till något, förändrar inget och skapar inte heller någonting eftersom det är borta i samma sekund som det är gjort. Ingenting varar i fotboll, det är fullkomligt meningslöst men det finns ett överflöd som nu skapade en rad andra perspektiv på fotboll. Fotboll är endast ett spel men det finns otroligt mycket att skriva om det”.