Cancer och reservmålvakters dilemma

Brad Jones är reservmålvakt i Liverpool. Jag tycker inte han är speciellt bra. Däremot verkar han vara en väldigt sympatisk man. I en fb-grupp för målvakter som jag ibland läser berättas att Jones i flera år engagerat sig i kampen mot cancer och speciellt den mot leukemi. Han har stöttat unga cancerdrabbade, samlat in pengar och ställt upp i en omfattning som man inte annat kan än gilla väldigt högt.

Men han är reservmålvakt och har varit så i många år – jag skrev om Brad i förra matchen mot Man United där han uppträdde felaktigt och oerfaret.

I går mot Arsenal gjorde han inga alldeles uppenbara  tabbar men en förstamålvakt med all den pondus en sådan bör ha i en stor klubb hade gått ut och boxat bort bollen vid Arsenals kvittering. Skrtel kommer sent, Bollen är ganska hög och är inte mer än tre, fyra meter ut från mållinjen. Där Ska Brad ut och boxa ifall hans försvar inte har koll på den ytan där bollen ska hamna och det har den inte!

Arsenals ledningsmål går in mellan benen på honom – det ser billigt ut men har man så långa ben och inte läser avslutet bättre så kan man inte lasta Brad Jones – han är trots allt bara reservmålvakt. Däremot hade en bra förstemålvakt i ett lag som Liverpool inte släppt in det avslutet. Han måste se att Giroud får stå omarkerad (Gerrard struntar i att markera) och kommer avsluta på ett tillslag. Han borde alltså ut och göra sig större täcka mer av målet men står kvar på linjen vilket han alltför ofta gör.

Å andra sidan fastnar reservmålvakter ofta just där – de vill i första hand minimera risken för att göra misstag och så länge de är kvar på linjen kan man inte kritisera dem för felaktiga bedömningar. Vilket i förlängingen naturligtvis handlar om hur man hanterar den psykiska situationen och hur pass bra relationen till managern/tränaren är.