”Den meningslösa fotbollen”: intervju med Ekelund och Knausgård

Inför publiceringen av ”Hemma-Borta” gjorde jag en längre intervju med författarna Fredrik Eklund och Karl Ove Knuasgård. Den kom att i huvudsak handla om fotboll och litteratur, om det väsentliga som också kan vara fullkomligt meningslöst. Den här versionen är hämtad från danska Information. I Sverige har delar av materialet publicerats i nedkortade versioner. Detta utgör också min lilla julgåva till trogna bloggläsare.

Ingress:

Karl Ove Knausgård älskar fotboll. Det märks inte i hans romansvit ”Min Kamp”. Nu har

norrmannen skrivit ett tegelstensliknande supplement, en slags ”Min kamp 7” där han

tillsammans med svensken Fredrik Ekelund analyserar fotbolls-VM, litteratur, kulturdebatt

och världen – uppkrupen i en TV-soffa.

Brödtext:

”Bara den som själv skrivit mycket, verkligen försökt, kan förstå och beundra inledningen till

Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Man måste känna till de grundläggande reglerna, ramarna, och

sina egna begränsningar i hela kroppen, menar Karl Ove Knausgård och fortsätter: ”Har man

sprungit runt på mittfältet i många år och slagit passningar till lagkamraterna, enkla ordinära

passningar, har man dämpat bollar, slagit inlägg, och skjutit, vet man med hela sin varelse hur

magiskt och omöjligt, unikt och chockerande oväntat Maradonas spel var.”

Och så frågar han sig:

”Men varför ska man beundra det?

Det är ju bara fotboll?”

I ett höstöde café nordost om Ystad sitter författaren och den evige forwarden Fredrik

Ekelund. Han har förutom ett 20-tal romaner, dramer och diktsamlingar skrivit flera titlar om

fotboll och kultur. Den före detta lagkamraten bredvid honom har författat 4 000 sidor om sig

själv utan att knappt nämna ordet fotboll. Ändå är det just en kort beskrivning – av det

”balansspelaren” Karl Ove Knausgård i Min Kamp kallar ”de kanske lyckligaste ögonblicken i

mitt liv” – man fokuserar på i djupanalyserna av romansviten i bland annat norska Vinduet och

amerikanska Harpers Magazine: simpelt tvåmålspel i en park i Malmö på

söndagsförmiddagarna.

Nu har de författat 550 sidor av litterära väggpass mellan norrmannen i TV-soffan på Österlen

och malmöbon på en dansande VM-läktare i Rio de Janeiro: ”Hemma-Borta” utgivet av

malmöförlaget Arx.

KO: Jag har länge velat skriva om fotboll. Samtidigt var jag väldigt ängslig eftersom dagen

efter skulle ändå kamperna i VM bli analyserade av dem som verkligen kan fotboll. Dessutom

är det svårt att skriva om fotboll ensam, det hade faktiskt varit helt otänkbart att göra det. I

mina romaner har jag aldrig skrivit för läsarna, aldrig tänkt på dem men nu behövde jag en

läsare, någon att skriva till.

Ekelund äter och dricker sig igenom matcherna tillsammans med vänner och spelar

strandfotboll på Copacabana. Samtidigt, hemma i TV-soffan är Knausgård märkt av sina

favoriters (Italien och Argentina) defensiva, destruktiva taktik och liknar sitt val av lag med att

föredra dåliga romaner framför bra. Till att börja med är de endast överens om fyra saker:

storheten hos Tranströmer, Roberto Bolaño och Maradona samt den oöverstigliga svårigheten

att hålla på Tyskland.

F: Innan vi började skriva visste jag inte att du var så intresserad av fotboll Karl Ove. Jag blev

förvånad över att dels fotbollen har haft en stor roll i ditt liv och dels att du är så bra på att

analysera matcher. Du skriver ju nästan inget om fotboll i Min Kamp.

KO: Ja, det bara blev så, det var inget medvetet val. Det handlar om vilken linje man väljer och

i min barndom var det väldigt mycket min far…

F: …men ni går ju till exempel på Starts matcher ihop och när han är ensam och super ihjäl

sig så sitter han förmodligen och tittar på just VM…

KO: …helt säkert gör han det. Jag har inte tänkt på det här tidigare men, ja då blir det här ett

bra supplement…

De sex första delarna skulle egentligen hetat ”Argentina”. Bland annat för de starka

TVupplevelserna som ”förhäxade” honom under VM 1978 men också för att han aldrig varit i

landet. Att Argentina och allt det representerar, möjligtvis med undantag för

fotbollslandslaget, därigenom är en fiktion, det han kallar ”icke-liv”.

I ”Del 7” berättar Knausgård nu om dagen han spelade sin första fotbollsmatch: ”ett av de

starkaste barndomsminnena jag har”. Det handlar överraskande mycket om faderns stora

fotbollsintresse och om hur de gick på matcher ihop: pappa placerade sönerna på ståplats och

sig själv på sittplats.

KO: Förr var jag mycket supporter. Mitt humör påverkades av hur det gick för IK Start och

Liverpool men den supportern är inte kvar i mig längre. När jag var 20 år och ville bli

författare gillade jag att dricka öl och se fotboll men trodde att det diskvalificerade mig.

Poeterna, de jag umgicks med, rökte pipa, läste Beckett och hatade säkert fotboll. Eftersom

jag uppfattade fotboll som något så olitterärt blev jag fullt övertygad om att jag aldrig skulle

kunna bli författare, att jag ”icke hade det i mig” för jag var alltför vanlig.

För de två, likt för de flesta andra fotbollsintresserade, har bollen en både marginell och viktig

roll. Likt Gödels ofullständighetsteorem måste det finns en referenspunkt utanför systemet,

utanför livet, för att det ska fungera. Det finns ett ”överflöde” av fotboll man kan omfamna,

acceptera eller försöka hantera och avgränsa. Fortfarande gör dock fotboll gästspel även i

deras drömmar men där Ekelund ständigt dribblar och gör mål blir Knausgård som

fotbollsspelare, i sömnen, alltid utskrattad och förlöjligad.

F: ”Det som skiljer oss åt, tror jag, är att jag ville bli fotbollsspelare men råkade bli författare.

Du har alltid velat bli författare och blev det med en helt naturlig självklarhet och ville aldrig,

på allvar, bli fotbollsspelare.

Deras olikheter skapar dynamik. Ekelund älskar dribblers (han har skrivit en pjäs om

Garrincha). Nu ser han Spanien–Holland och fram väller de traumatiserade känslorna av en

nästan identisk match 28 år tidigare: den funktionella omställningsfotbollens första offer är

just romantikerna och den tvångsmässiga hybris alla dribblers, även Ekelund, tvingas bära.

Knausgård beundrar Italien och Argentina ”lutheranskt”. Relationen till kollektivet Argentina

definierar han som en sorts ”livsförnekelse” vilket han tycker bekräftas vid upptäckten av att

spelaren Angel di Maria är så porträttlik Franz Kafka. Hela tiden passar de bollen vidare till

andra ämnen: framförallt litteratur men även politik, alkohol, Hegel, barn, feminism och

färgen på trumset. Fast för de båda medelålders männen är fotboll något som följer och

förföljer dem. En motsträvig passion de ibland gör upp med bara för att på nytt förföras i

nästa match.

KO: Jag sitter ju bara där så då måste jag skriva om det. Och faktum är att de allra, allra flesta

människor upplever Fotbolls-VM på samma sätt som jag – i hemmet. Men boken handlar

även om att det sker något mellan oss i de här breven och det är minst lika spännande som

matcherna. Det finns ett avstånd mellan oss i början som blir mindre hela tiden. Allt vi skrev,

det finns över huvudtaget inget kalkylerat eller planlagt.

Känslan av spontanitet och vad som ibland blir förlösande vardagligt får mig att tänka på

”The Trip-filmerna”. Där tvingas två kända engelska komiker under en kontrastrik vecka på

landsbygden diskutera och dissekera både varandra och den absoluta samtiden: tvära, ständiga

och underhållande växlingar mellan stort och smått, privat och universiellt. För

”Hemma-Borta” fanns även en direkt litterär förebild, eller snarare två. Dels de norska

författarna Jon Michlet och Dag Solstads sex VM-böcker, dels Fredriks och dramatikern/

regissören Ulf Peter Hallbergs VM-bok från Italien 1990.

Stundtals blir de två väldigt privata. Knausgårds mördar både ”den svenska nymoralismen”

och ”den svenska totalitära medelklasskulturen” medan Ekelund bland annat ondgör sig över

att ha blivit refuserad enkom för att han är man och skriver om män (franska antisemiter). De

lyssnar och förstår, formulerar beklaganden likt en medkännande manlig klapp på ryggen och

berör därigenom ett klassiskt problem i den här sortens böcker skrivna av vänner: att beröm

och bekräftelse tar över, att det är de två mot världen. Är det ett problem för dem?

F: Jag tycker inte vi är inställsamma eller koketterande varken mot varandra eller mot läsaren

och är man ärlig och möts av en ärlig kritiker kan det inte gå illa. Vi hamnade i en del

känsliga områden men alltid på ett naturligt sätt.

KO: Ibland kände jag att jag inte borde klampa in i Fredriks privata sfär men gjorde nog det

ändå. Så när breven kom tillbaka var jag ofta lite nervös och tänkte ”har jag trampat på några

tår nu?” När man är så pass privat är det svårt att veta var gränserna går.

Ofta förstärker de varandras intryck men några av de definitiva vattendelarna, förutom de

redan nämnda, är Maria Sveland, Pepe, Julio Cortázar och Luis Suárez bett. I en av de allra

bästa texterna tvingas Knausgård förklara för sina barn varför fotbollsspelarna ser muskulösa

ut och varför de bitar på varandra. De kommer så småningom fram till att det är väldigt skönt,

åtminstone att som barn, få sätta tänderna i något. Ibland är Knausgårds analyser sensationellt

bra, väl så initierade som ”de som verkligen kan fotboll”. Ibland somnar fyrbarnspappan

framför TV-en.

KO: Det här blev väsentligt men det är annars alltid risken när man skriver, speciellt när man

skriver om fotboll, att det inte blir… …väsentligt. För fotboll leder inte till något, förändrar

inget och skapar inte heller någonting eftersom det är borta i samma sekund som det är gjort.

Ingenting varar i fotboll, det är fullkomligt meningslöst men det finns ett överflöd som nu

skapade en rad andra perspektiv på fotboll. Fotboll är endast ett spel men det finns otroligt

mycket att skriva om det.

F: Jag är rätt glad att jag inte skriver mer om fotboll än vad jag gör i boken. Därför tycker jag

att det har blivit en bra balans med många olika viktiga ämnen.

KO: Jo, det finns en fin rytm i hur vi ofta börjar i fotbollen, glider iväg och återkommer ”en

annan väg”. Det är det som binder samman boken.

F: Då gör den bosniska flaggan och eller de uppradade bosniska spelarna det möjligt att skriva

om Srebrenica. Eller använda det belgiska landslaget och skriva om såret mellan det vallonska

och flamländska utan att det känns sökt. Fotboll handlar mycket om livet och döden, om det

där överflödet du pratade om som bara försvinner. Jag har aldrig sett så här mycket bra

fotboll, jag var så lycklig över att ha varit där och tänkte att ingenting kommer någonsin att

kunna toppa det här. En månad senare är jag som vanligt på stadion i Malmö, har en

fullkomligt magisk upplevelse när MFF tar sig till Champions League och jag kommer ut

därifrån och tänker: ” Brasilien, äh, vad var det mot det här?” Den tanken, den dagen, återföds

hela tiden och den återföds väldigt ofta på ett överraskande sett. Man blir tagen på sängen,

varje gång!

KO: Även om jag skriver att fotboll enbart är fotboll så binder det samman människor. För

några veckor sedan åkte jag taxi mellan Edinburgh och Glasgow. Jag och chauffören hade

inget att prata om innan vi började snacka fotboll. Plötsligt delade vi så oerhört många

gemensamma känslomässiga erfarenheter vad gäller spelare, matcher, klubbar och inte minst

VM att vi knappt kunde sluta. Och speciellt VM är en form av magi som uppstår och dör vart

fjärde år. Jag minns alla världsmästerskap från och med Argentina; vad jag gjorde, hur jag

levde, vem jag var och i vilken värld det pågick. Men jag har bara sett det på TV, aldrig i

verkligheten och jag vill gärna att det ska fortsätta så – och det var ju utgångspunkten för den

här boken, eller hur? Livet mot döden, ja mot nej, Brasilien mot Argentina.

En stor skillnad mellan Argentina, ja Latinamerika i stort och Europa, är att skönlitterära

författares inte skäms över att vara besatta av fotboll. I princip alla stora latinamerikanska

författarna, förutom Borges då, har skrivit noveller och romaner om fotboll. Så vad är det som

fångar dem och miljarder andra fotbollsnördar? Vad är det då som gör själva fotbollen så

”vanlig”, så älskad?

F: Jag tror att det har mycket med bollen i sig att göra. Det är ett magiskt ting som

mänskligheten har lekt med i hundratals år.

KO: Det kan vara en fantastisk kamp och det blir inga mål. Det är unikt. Du kan se en kamp i

sjätte division och ändå njuta av det. Det har inte med nivån utan enbart med spelet, med

enskilda spelare att göra. Nordamerikanerna säger att allt med fotboll är fel, att man spelar

med fötterna, att det aldrig blir mål men just allt det som de tycker är fel är vad som är helt

rätt med fotboll.

Hemma/Borta ( som kommer på danska……) kan läsas både som en bollrevanschistisk

dubbelroman, ett supplement, en något omständlig passning om litteraturpoetik, två

samhällslystna skandinaviska författares maildagböcker eller en väldigt splittrad VM-bok.

Dess värde, det väsentliga, är att den tar den vanliga, ”fullkomligt meningslösa fotbollen” på

allvar.

/ Magnus Sjöholm