DERBYDAGS

För lite drygt 15 år sedan skrev jag en feature för, jag tror det var Café Sport, om de värsta derbyna i Fotbollsvärlden. Det var häftigt att värdera derbykvalitén mellan möten i Milano, Manchester, München, Buenos Aires och Kairo för att nu nämna några.

Jag var då ordförande i Celtics supporterklubb i Sverige och hade med andra ord inga problem med att utse Celtic-Rangers som världens bästa derbyt. Bästa i betydelsen intencitet, naturlig rivalitet, känslor och historia.

En poäng är också att det inte finns många olika klubbar i samma stad eftersom det tenderar till att göra publikens berättigande känslor och gränser mindre lätta att urskilja. Det bör finans grundläggande skillnader i klass, religion, klubbkultur e t c. Utanför Europa finns fortfarande många av dessa ingredienser. Av samma anledning är t e x engelska derbyn ganska hopplösa liksom de i Göteborg. Som derbyn alltså. Samtidigt skapar de naturligtvis ändå ganska starka känslor, även i Göteborg av den enkla anledningen att det numera finns en stor klubb och ett par små som gärna vill utmana Blåvitt– åtminstone två gånger per säsong.

Nu har de fått en bok ”Derbydags – vänskaper och rivaliteter i Göteborgs Fotbollshistoria” (Arx förlag) av Martin Alsiö.

Det är en kul idé som funkar ganska bra. Vi får 20 exempel var på matcher mellan de tre klassiska alliansklubbarna och lite statistik. Och sedan även fem andra klubbar som spelat i högsta serien även om derbyna ibland även är hämtade från näst högsta divisionen.

Det finns självfallet mycket att diskutera vad gäller urval, att endast använda dagstidningar som källmaterial. Men resultatet är under alla omständigheter OK. Jag är mer tveksam över försöken att kategorisera de olika lagens derbymöten som ”Kultur-” ”Arbetar-” e t c. Att karakterisera den genomsnittlige IFK Göteborgssupportern som ”medelklass” till skillnad från Gaisaren som är arbetarklass tror jag inte håller.

Den löpande texten tar tacksamt vara på detaljer och kuriosa. Alsio språk är lätt och ledigt men ibland lite väl ledigt och klyschigt. Precis som det ibland blir lite väl personligt i språk och hänvisning till författarens egen vänkrets. T ex, vad är en ”utsparkspassning”? Är det inte idén med alla utsparkar? Jag tycker också det är tråkigt att Alsiö missar så många ”öppna lägen”: Om nu Häckenspelaren Kenneth Nylén ”troligtvis” har gjort

flest ”seriemål” i Sverige – hur kan någon så pass intresserad av statistik då inte berätta hur många, under hur många säsonger med mera? Alsiö har ett härligt nördig intresse för statistik – varför då inte berätta mer och räkna ut vilka som är alla tiders derbyns skyttekung (Peter Dahlquist?) och göra en tabell över alla matcher när de nu ändå är redovisade?

Slutligen – ifall man använder begreppet ”heteronormativa” kan man väl i alla fall förklara varför man exkluderar kvinnor? I de här sammanhanget känns det som om kvinnor som spelar fotboll i Göteborg jämställs med Elfsborg – nära men inte med i boken av så självklara skäl att de inte behöver förklaras.