På tilläggstid – en av årets bästa fotbollslitterära upplevelser

Att skriva fotbollshistoria är komplicerat. Principen har länge varit att försöka förmedla känslor och resultat på ett språk som gör sig bättre för siffror än bokstäver. Speciellt ifall författaren står nära klubben. Ju längre avstånd mellan klubb/liga/land och berättaren desto bättre. På 2000-talet har det dykt upp författare vars specialitet är just historia och inte sportjournalistik, Torbjörn Andersson är ett utmärkt inhemskt exempel på det. Ännu bättre, ur mitt perspektiv, ifall de dessutom är ”populärhistoriker” och förmår inse berättandets vikt. För det som skiljer akademikerna från populärvetenskapliga författare är just hur pass trogna de är sina respektive polariserade avnämare: ”sanningen” och ”läsarna”.

En alltför akademisk sinnad idrottshistoriker fastnar i strukturer och metoder. En alltför läsarvänlig skribent fastnar i resultat och stjärnkult. Svend Rybner och Jesper Ralbjergs ”Fodbold i Spanien – meget mere end el Clásico” (Muusmanns førlag) lyckas balansera uppgifterna. De har ett akademiskt förhållningssätt till sanningen vilket inte betyder att de struntar eller förtiger skrönorna och legenderna – man ska bara sätta in de i sitt sammanhang. För låt oss vara ärliga, fotbollshistoria handlar väldigt mycket om andrahandsuppgifter, påståenden, myter och legender.

Det är lätt att mål, matcher, supportrar och hela den kulturella sfären av fotboll tar överhand. Jag tycker att de två danskarna klarar det väldigt bra. Jag tror mig kunna påstå att jag har läst det mesta om spansk fotboll av litterärt värde och på den litteraturlistan måste ”Fodbold i Spanien” placeras väldigt högt. Just därför att de inte skarvar och sneddar i berättelsen. För att de är noga med att redovisa och kritiskt förhålla sig till källor. För att de tydligt redovisar ett neutralt, ganska objektiv ”jag”. Ett ”jag” som drivs av både en ambitiös journalistis nyfikenhet och fotbollsälskarens gränslösa beundran. Detta är annars det stora problemet med inhemska spanska historiker – de har alltid en egen agenda, de är antingen merengues eller culés. Och är de varken eller är de ofta helt oläsliga.

Det är drygt 300 täta sidor, med densiteten av ett straffområde i ett El Clásico-möte, tryckta i november 2014 så även de allra senaste fotbollspolitiska ”avsluten” är med. Jag har skrivit om boken i två tidigare texter:    ”Hold kæft va der er godt” – ny bok om spansk fotboll”  och “En match, en tävling, en samtid”. Här gör jag en sammanfattning. Fortfarande entusiastisk men med några invändningar.

Det är mycket politik och samhälle. Mycket ekonomi och några gånger blir det lite väl mycket om spanska klubbpresidenters skumraskaffärer bredvid fotbollen. Speciellt de mindre klubbarnas. Laporta är misstänkt för en rad ganska stora och omfattande brott som inte belyses närmare. Brott som har ett direkt samband med några av fotbollslagets mest anmärkningsvärda förluster –av fotbollsmatcher såväl som minus i boksluten. Samtidigt kommer Florentino Pérez i i princip helt undan. Och ifall man för statistik över spanska fotbollspresidenter genom tiderna finns det säkert något enstaka undantag men alla andra har varit korrumperade. Mer eller mindre.

Det finns tillfällen då en redaktör borde ha varit tuffare mot författarna ”darlings”, som det vördnandsfulla men långrandiga beskrivningen av Athletic Clubs superlyxiga ”klubbstuga”. Där är några spelar- tränarporträtt för mycket, framförallt är de alltför långa men på det hela taget är det 300 djupt fascinerande sidor ur vilka jag lärde mig många nya saker.

Man kan även ha synpunkter på strukturen men jag ska endast uppehålla mig vid två saker där jag inte är helt överens med författarna. Och jag redovisar dem extra noggrant eftersom boken i övrigt är så oerhört bra – tvånget att även aga den du älskar.

Det ena är viljan att kategorisera en klubbs supportrar efter deras ultrasgruppers politiska hemvist. I Spanien finns till skillnad från i princip alla övriga stora fotbollsländer våldsmässigt radikala grupper från extremvänster till rena nyfascister – i samma klubb. Mig veterligt existerar det i alla stora klubbar utom Madrid där motpolen till Spaniens ”orginalultras” förmodligen är olika intellektuella grupperingar som sitter på de dyraste läktarna. Men i t ex både Barça och Espanyol finns hela spektrat av politisk förankrad supporterkultur – speciellt i Azulgrana.

När författarna försöker härleda de båda sevillaklubbarnas sociala och politiska supporteridentitet blir det helt fel. Visserligen är Betis mest högljudda fans en extremhöger grupp och Sevillas en med rötterna i 80-talet spansk vänstervåg men själva klubbarna, och deras förankring i Sevilla, är rakt motsatt. Betis har alltid varit arbetarklubben, vilket inte minst falangisternas/nationalisterna terror under Inbördeskriget visar. Nära knutet till de stora andalusiska socialistkoryféerna på 80- och 90-talet som Felipe González och Alfonso Guerra.

Sevilla FC drar till sig medel- och framförallt överklassen. Jag har aldrig varit ackrediterad journalist på en fotbollsmatch där jag inte haft något pressrum eller lokal medan de rikaste supportrarna haft en egen jättelik bar. Som på Sánchez-Pizjuán. Ialla fall på 1990-talet.

Man ägnar, med all rätt, mycket plats åt kopplingen mellan katalansk nationalism och Barça men ser kopplingen Madrid och spansk extremhöger endast ur ett historiskt perspektiv. Jag ska inte spekulera i varför utan snare påvisa hur betydelsefullt det varit.

För Real Madrids anknytning till PP och spansk extremhöger är en stor del av förklaringen till Madrids framgångar, även efter Francos död. Framförallt under 2000-talet. Jag har berört det här i två texter i Dagens Nyheter På ekonomisidorna 2006 och på sportsidorna 2009.

Vid två tillfällen berörs flyktigt det faktum att Florentino Pérez och Madrids nuvarande framgångar i sak stammar från försäljningen av deras gamla träningsanläggning. Vilket den i många korruptionshärvor uppdykande politiska makten i Madrid, det djupt konservativa, nationalistiska och katolska Partido Popular, var direkt delaktig i. Hur många miljarder för mycket som staden betalade för det som skulle bli en tänkt OS-by är inte klarlagt och kommer väl aldrig bli. Men. Den försäljningen och Florentinos många politiker kontakter och byggnadskontrakt är det som skapat ekonomisikt utrymme för alla satsningar. Och här finns ett väldigt tydligt mönster som även återfinns i spansk fotboll och spansk inrikespolitik.  I det avseendet skiljer sig inte heller värvningen av Markanen från AIK från de andra betydligt större affärerna. En part, i det här fallet Real Madrid, betalar alltid ett överpris och klubben säljer alltid alldeles för billigt. Priset är alltid ”fel” i förhållande till det offentliga marknadsvärdet. Att Pérez byggnadsimperium med förgreningar och dotterbolag runt om i Europa har en viktig roll här är det få som tvivlar på.

Författarna tassar förbi denna politiska dimension av Madrids senare framgångar hade väl varit Ok ifall de inte samtidigt valt att helt hoppa över Madrids gamla band med frankismen och den reaktionära delen av den spanska ”ultrahögern”. Man skriver mycket om och väl om Franco och Santiago Bernabéau men nämner inte att Florentino Pérez var den förste Madridpresident på 70 år som inte hade varit med i den nyfascistiska falangiströrelsen. Och då pratar vi presidenter som var aktiva iden när den demokratin i Spanien hade stabiliserats. Det är med andra ord ”presidenter” som i ett svenskt perspektiv alla haft en ”Jimmie Åkesson-bakgrund”, men i 20-30 årsåldern. I det här sammanhanget tycker jag det är ytterst relevant. Det tycker inte författarna som ändå är väldigt måna om att ge en ingående bild av den katalanska nationalismen och den problematiska ekonomiska och social situationen i Spanien hösten 2014. Det är väldigt bra och lovvärt med den viktigaste pusselbiten saknas. Boken nämner inte den spanska regeringens senaste nya lager som begränsar rättigheterna att demonstrera, som åsidosätter en del demokratiska fri- och rättigheter. Förslag som var aktuella redan för ett år sedan och sim nu succesivt införts. Jag tycker det är väl så intressant och speciellt som kopplingarna regeringspalatset Moncloa och Real Madrid inte är något man viskar om utan numera är så öronbedövande starka. De senaste deccenniet har – med undantag för några år då Zapatero (socialist och culé) styrde – den politiska och ekonomiska makten i dels huvudstaden Madrid, dels i nationalstaten Spanien,  varannan vecka sammanstrålat på Santiago Bernabéaus hedersläktare.

Något lite förtar detta – kanske handlar det delvis också om något så trivialt som att jag är culé och Svend merengue – mina intryck av en fotbollsbok som jag i övrigt tycker håller världsklass! Hade den skrivits på engelska hade den varit en stark kandidat för William Hills bokpris.