Varför Lloris räddar och Forster inte gör det

Två världsstjärnor. Två identiska avslut. Ett mål.

Eden Hazards mål innebar att Chelsea fick med sig en poäng i Southampton. Manchester United fick nöja sig med en poäng på White Hart Line, trots Falcaos avslut. Skillnaden är inte enbart målet, skillnaden är inte avslutens kvalité. Skillnaden är en målvakt bland världens sju, åtta bästa och en målvakt som inte är bland de 20 bästa.

Båda skyttekungarna tog sig in från vänsterkanten. Utmanade sin försvarare, gled förbi, snett bakåt innåt i straffområdet. Ny försvarare, ny antydan till skottfint och så samma glidning i samma riktning. Så när de ungefär är i höjd med målvaktens högra stolpe försöker de båda med högerfoten curla in en låg boll i bortre gaveln – på målvaktens vänstra stolpe.

Båda avsluten är från cirka 12-13 meter, både är väldigt bra men belgarens är lite bättre, aningen hårdare. Trots att väldige Fraser Forster kastar sig i sin fulla längd når han inte bollen. Trots att han är byggd som en basketcenter: 201 cm lång, breda axlar och extremt långa armar – hans vingspann är imponernade. Lille Hugo Lloris, och hans 187,5 franska cenitmeters, däremot– när både Falcao och publiken börjat jubla inne i hjärnan fast nervimpulserna inte ännu nått varken hals eller armar – han behöver knappt slänga sig utan nästan bara lägger sig ned för att ha kroppen bakom bollen. Det ”givna” målet blir till en nästan hånfullt enkel räddning.

Hur kan målvakterna rädda så olika, reagera så olika?

Låt oss börja med grabben som gör det så bra att det ser simpelt, smått förnedrande ut. Fransmannen vet att Falcao gärna vill curla in bollen i bortre gavel. Lloris vet också att minst en av de två försvarare som Falcao lurat inte är långt så efter, att de kommer försöka blockera avslutet men bara kommer kunna täcka den närmaste stolpen – Lloris högra. Dessutom förflyttar han sig hela tiden i sidled i takt med att columbianen närmar sig mitten. Lloris har en perfekt position, vet att han inte behöver bekymra sig om ett skott vid högra stolpen och dessutom läser han anslutet. Det är ett bra avslut men verkar mediokert just för att Lloris gör allt rätt. En plockeboll!

Eden Hazard avslutar på ett i princip identiskt sätt. Två försvarare på hälarna, samma rörelöeriktning, samma curlade avslut.

Fredrik Forsters stora problem är fötterna. Och självbilden. Man märker det på att han ofta startar sina utrusningar några tiondelar sent. Det går inte heller så snabbt, han vill helst slippa det här som han inte är så bra på. Ju närmare mållinjen, ju närmare stolparna desto tryggare känner han sig. Vid flera tillfällen i matchen mot Chelsea står han alltför nära första stolpen. Inte mycket men tillräckligt för att det ska märkas och påverka hans prestationer. Allting förstärks av hans kroppspråk. Han trivs inte så bra där i matchen; huvudet är ofta sänkt, han visar inga känslor, ingen glädje, tillfredsställelse eller aggressivitet. Inga känslor över huvudtaget utom denna starka, och förödande, förnimmelse av obehag.

Det kan bero på någon traumatiskt minne av insläppt mål vid första stolpen eller rent av en obehaglig krock med stolpen. Det kan också bero på att hans fantastiska räckvidd. Forster är nära två meter och det har sällan varit nödvändigt för honom att ha exakt rätt position – han har ändå nått bollen. Han har inte behövt jobba så mycket med fötterna eftersom hans längd kompenserat bristen på fotarbete. Oc hatt han haft målvaktstränare som intet sett detta.

Så Forsters sidledsförflyttning när Hazard avancerar snett inåt är minimal. Hans position vid avslutet är en halv meter fel ifall det inget fanns mellan Hasard och honom. Nu finns det en back som kan blocka ett avslut på högra stolpen vilket möjliggör att Forster skull kunna släppa den helt och stå ytterligare en halvmeter mer åt vänster. Alltså sammanlagt en meter fel – vilket för en målvakt är hela skillnaden mellan att rädda eller släppa in ett mål.

Forster står där han står. När skottet kommer slänger han sig i hela sin fantastiska längd men når inte. Medan Lloris bara lägger sig ned. När han kommer på fötter ser man att i ansiktet strider känslorna om utrymme – han vill ropa på sitt högerförsvar så att de inte säljer sig lika lätt nästa gång. Han vill le av den stolthet och tillfredställelse han känner över att han gjort en svår räddning väldigt enkel.