Årets fem bästa fotbollsögonblick

1. Efter att i luften ha attackerats av din egen vikarierande, positionsoerfarna mittback tappar Red Bulls målvakt bollen. Framför Emil Forsbergs högerfot. Det finns de som hävdar att MFF inte var utspelade i den matchen, att de inte släppte in fem mål var tack vare skicklighet, inte tur. Jag tyckte att MFF hade haft nästan obeskrivlig tur i 90 minuter och så som om det inte räckte – denna helt ofattbara, oförklarliga, besinningslösa angrepp på den egna målvakten. Min enda förklaringsmodell, förutom det lakoniska konstaterandet att ”det är fotboll” blir att det inte är någon som helst tvekan om vem som Gud höll på i den matchen. Med tanke på Red Bulls logga är det dock ganska logiskt. Hade Salzburg haft en annan huvudsponsor hade MFF aldrig nåt CL.

2. ALLA, nästan alla, höll på Brasilien. I mina ögon var det ett halvdant lag som med tur, skicklighet, brutalitet och med domarnas hjälp tagit sig till semin. Så jag höll, som vanligt på de som spelade den bästa fotbollen – på Tyskland! Numera innehåller det valet aldrig längre någon ambivalens.

Firade ett par dagar senare VM-guldet i Berlin. Det var en enda julidagen då det regnade på mig. Regnade väldigt, väldigt mycket, och inte enbart regndroppar.

5-0 första halvtimmen var så overkligt att det inte gick att förstå. Speciellt inte för alla de spelare och nästan en hel befolkning på 200 miljoner människor som hävdade att de tagit sig till semin med Guds hjälp. Var höll Gud hus den kvällen? Själv var jag tvungen att nypa mig i armen. På riktigt. Tror inte jag var ensam om det.

3. En av de sakar allsvenskan och svensk fotboll saknar är balanspelare med bra passningsteknik. Alla väljer att ha passningspelarna längre fram på banan och balansspelaren är nästan alltid stor och kraftig med reducerat teknik, det är ofta en desorienterad mittback. Han vågar sällan hålla i bollen, han slår sällan passningar längre än 5 meter och nästan alltid i sidled eller bakåt. Många brukar framhållla spelare som Pirlo och Gerrard när man diskuterar pass – spelare som kan slå långa svepande 30-40 meters passningar djupeld på en maxlöpande fot. Det är vackert, det är estetisk men det är kvarlevorna av 1900-talets fotbollsspråk och sällan resulterar det i något som kan uttalas med glädje och lycka i rösten.

Så kommer Adu till MFF och man märker direkt att även om marginalera är stora de två, tre första matcherna så är han bekväm med bollen och slår passningar rakt upp i plan, mot mötande forwards på 12-15 meter. Plötsligt får MFF:s anfallspel en helt ny dimension. Naturligtvis dissas han den första månaden av lokaltidningens experter men lyckligtvis har MFF bildat sig en alldeles egen uppfattning. Att MFF så enkelt erövrar det allsvenska guldet, och slår Olympiakos hemma är till stor del Adus passningars förtjänst.

4. Modet att göra det oväntade och annorlunda är viktigt. Nya perspektiv ger liv åt det som annars kan verka stelt och konservativt. I sig var inte en ny målgest omedelbart revolutionerande men den gav en ny bild av
   

   Världens första defensiva målgest? Tyvärr vet jag inte vem fotografen men cred till hela svenska damfotbollslandslagets omklädningsrum!

   fotbollsmålvakterna, målvakterna som också gör en målgest efter att ha hållit nollan. Så som Hedvig Lindahl och en av reservmålvakterna gjorde på golvet i omklädningsrummet efter en överlägset vunnen VM-kvalmatch. De kanske inte var först, och de hade kanske inte spelat en avgörande roll i just den matchen men det var första gången jag såg målvakter med målgest! Häftigt, innovativt och samtidigt en markering av att målvakten är en del av fotbollslaget – många verkar ofta glömma bort det.

5. Som kapten och målvakt för Författarlandslaget håller jag i det mesta; från logistik och inköp av nya strumpor till att hålla officiella tal och läsa egen prosalyrik med fotbollstema på Litteraturhuset i Oslo – Europas finaste och verkligt imponerande byggnad för enkom litteratur! Det efter matchen tidigare på dagen mot ett nästan lika imponerande norskt lag. Vi hade  faktiskt kunnat vinna ifall avslutet  – från den stabile mittback jag satt upp som center ensam från 8 meter rakt framför mål – inte räddats av min norske kollega med en akrobatisk fantomreflex på matchens sista bolltouch (det var en halv ”Salzburg”). Med tur och viss skicklighet förblev även mitt eget mål obefläckat. Framförallt för att jag märkte att även om mina riktiga träningar varit väldigt få (en enda före den matchen) gav den resultat. Det var, sammantaget, en väldigt häftig känsla. Ännu häftigare än att en lätt frustrerad men ödmjuk Olof Guterstam – efter att jag klarat fyra, fem raka avslut från honom i matchen mot Läkarlandslaget och fortfarande höll nollan i mitten av andra halvlek – vände sig om och gav mig cred för räddningarna.

Och nästa säsong hoppas jag kunna göra fler än tre riktiga fotbollsträningar…

Slutsats: det är roligt när det man tror på lyckas. Även om det gäller en gammal målvaktskropp. Speciellt ifall många andra inte tror på samma sak som en själv gör men att man ändå är övertygad om att det man ser och känner även är rätt.