Astrid hade sagorna, Toini idrotten

Så vidare sportig var inte Astrid Lindgren ( f-07). Inte någon gång under den nästan tre timmar långa dokumentären om henne som nu ligger på SVT Play nämns idrott. I jobbet var hon dock med på alla de stora motorloppen i Sverige under tidigt 30-tal. Bland annat var hon officiell tävlingssekreterare i Sveriges GP-lopp i Vram 1933 då en masskrasch orsakade både dödsfall och nedbrunna villor.

Astrids andningshål i en tuff existens var sagorna, alla hennes fantastiska sagor har alltid ett konkret verkligt minne. Hon har själv upplevt det onda och det goda och omdiktat det. Toini Gustafsson (f-38) hade också ett andningshål i vilket hon omdiktade vardagen, slitet, fattigdomen e t c.

För den blivande dubbla olympiska guldmedaljören var idrott en ynnest, inte något självklart, absolut inget förenat med krav och curling. Och liksom Astrid trotsade hon konventionerna och den rådande moralen och gjorde vad hon ansåg vara rätt. Hon flydde och tillät sig som ung kvinna att njuta av något. Vilket självfallet i dåtidens Sverie var helt oanständigt, rent omoraliskt.

I Jacob Hårds dokumentär berättas inte enbart om kriget Toini tvingades fly i från i Finland utan även om stor saknad, och män som dör tidigt. Både hennes biologiska far och fosterfar går bort innan hon fyllt tio. Och hon har inte råd att studera.

När hon fött barn och blivit 19-årig, gift mamma tvingas hon smyga i väg och träna. Grannfruarna och moralen i det lilla värmländska samhållet kräver att hon ska knyppla och sy på ledig tid – inte hålla på med idrott!

En liten, konventionellt berättad men fin film om ännu en av dessa tuffa, rebelliska tanter som formade 1900-talet!