Fotbollsmålvaktens omedelbara krisbearbetning

Det pratas mycket om fotbollens straffläggare som missar och får bära detta ok genom hela karriären, genom hela livet. Jo, det är tufft men det är en psykisk realitet för fotbollsmålvakter, varje vecka.

De kan inte springa iväg och jaga bollen  så som ingenting har hänt. De tvingas, i ensamhet, helt isolerade, konfrontera sitt misslyckande. För att släppa in mål är alltid ett personligt misslyckande, oavsett hur det går till. Att släppa in mål går aldrig att snacka bort eller förringa. Varje mål är ett sår. De målvakter som säger att de glömmer bort och går vidare gör det för att det låter bra, det låter förtroendegivande för tränare, lagkamrater, supportrar och journalister. Jag vill påstå att nästan alla av dem som påstår att de kan glömma ett baklängesmål faktiskt ljuger. Medvetet eller omedvetet. Ljuger för antingen sig själva eller för alla andra. Varje mål är ett sår.

Under matchen kan man alltid skylla ifrån sig, lägga skulden på utespelare eller domare oavsett om det är rätt eller fel. Ja, till och med bollen, eller solen eller gräset kan bli ställföreträdande syndabock och föremål för svärord och förbannelser. Samtidigt – när man gjort riktigt stora tabbar är du som målvakt fullkomligt ensam och utlämnad. Din värld, och självbild rasar samman och det gäller att försöka hjälpligt bygga upp den, bums. Och från grunden.

Så när Wojciech Szczésny gör sin andra tabbe och ställningen är 0-2 på bortaplan mot Southampton griper polacken omedelbart efter första bästa tröstande halmstrå – nappflaskan,  barnets omedelbara orala tillfredsställelse!

Bollen har inte ens hunnit studsa ut över mållinjen när målvakten sträcker sig efter vattenflaskan.

Han har försökt sparka bort en boll liggande och den har hamnat på motståndarens fötter. Han har uppgivet kastat sig mot ena stolpen och nu sitter han bredvid sin stolpe, sin närmaste men metalliske vän medan spelarna knappt kommit på fötterna och bollen studsar ut ur  målet. Wojciech griper omedelbart efter sin vattenflaska och börjar dricka, eller suga. Nästan demonstrativt. Det ser faktiskt ut som om han suger på vattenflaskan istället för att hålla den ovanför läpparna och hälla i sig vätskan.

Alla människor behöver tröst men vuxna män är ofta sämre än kvinnor på att visa det.  Och manliga fotbollsspelare är extremt dåliga på att uttrycka detta behov.  Istället söker män i allmänhet snabba fix för bearbetning ofta innefattande primära fysiska upplevelser som alkohol, mat, kvinnobröst eller sex. Sugreflexen ska inte underskattas, oavsett ålder.  Vill man tränga ännu längre in i kroppen stöter man på Freunds psykosociala utvecklingsteori och dess orala stadium men riktigt så långt ska vi kanske inte gå i konsekvensanalysen av 0-2-målet en kall, fuktig nyårsdag 2015 på St: Marys Stadium  i Southampton.

Nappflaskan ger en kortvarig frist, några ögonblicks tillfredställelse då Wojciech slipper fokusera på de två uppenbara och kostsamma tabbar han gjort. Där sitter nu han i gräset, han sitter kvar i gräset säkert en halv minut sekunder ensam med sin nappflaska och medspelarna går omkring med nedsänkta huvuden men i ändå i riktning mot mittlinjen, mot motståndarnas mål även om det är en illusorisk vandring. Medan motståndarna, och hemmapubliken, jublar och har stora kollektiva kramkalas. Alla är på fötter, alla är på väg någonstans medan Wojchiech  med breda ben sitter stadigt och stirrar, stint men blint oprecist framför sig precis som alla andra koncentrerade barn med nappflaskan i munnen.