Ett skott-trauma korsar sitt eget spår

Killen som tjänade 90 miljoner kronor om året men inte kunde skjuta straffkast var tillbaka på brottsplatsen/ i barndomen i går. Det blev en magisk kväll, ett litet kapitel i NBA:s historia och så där i förbifarten ett av de mest intressanta berättelserna när sportåret 2015 ska sammanfattas. Jo, 2015, jag lovar!

Boston Celtics draftade honom för tio år sedan. Han har spelat i samma lag, lett dem till stora framgångar (NBA-mästare 2008:se den prisbelönade dokumentären om det laget i nio delar här) men allting tog tvärstopp i november. Eller snarare, bollen studsade ut, ifall nu bollen överhuvudtaget träffade ringen. Kvar av stjärnstatusen, av glorian och guldglansen fanns endast Rajan Rondo och han, han vågade inte skjuta. Speciellt inte straffkast. De sista matcherna innan att han byttes bort för tre veckor sedan sköt han flera matcher i rad enbart två, tre vanliga skott – per match. Han satte ungefär ett av dem, per match.

Det har hänt en del sedan dess. Rajan Rondo (till vänster, Larry Bird till höger) spelar nu för Dallas Mavericks, ett lite bättre lag än Celtics. I Texas har han skjutit mer, lite bättre men framförallt mycket mer.

I natt återvände han till Boston. Den ödmjuke legenden utan ego, den ende ”Allstar” Celtics haft på fem, sex år. Han fick stående ovationer vid presentationen och i en time out i första halvlek en alldeles egen liten film. Inget öga var torrt. Däremot var krutet torrt, det i höger handled har mått bra av klimatet i Texas.

Redan i första quartern hade Rondo skjutit fler skott i just första quartern än han tidigare gjort på 553 NBA-matcher och dessutom satt alla sex. Varav tre treor, även det rekord. Han satte fem treor sammanlagt vilket han inte heller gjort tidigare i karriären. Han som slutade i Celtics med att snitta 2 poäng per match satte nu säsongsbästa 29 poäng!

Rajan Rondo gjorde inga stora gester, han log och skrattade inte med hela ansiktet men han kramades mycket. Ska jag tolka hans ansiktsuttryck den här kvällen när kamrorna zoomade in honom så var det känslan av lättnad. Plus några tårar naturligtvis. Rajan är en känslig All Star, han blinkar.

Vad exemplet Rajan Rondo säger är att basket kan vara en extremt psykiskt krävande sport. Stjärnor, som ska skjuta, slutar aldrig skjuta. Min andre stjärnguard, Derrick Rose i Chicago Bulls har nu skjutit 14/60 de senaste tre matcherna. I första matchen sköt han uselt 2/15 vilket gjorde att han sköt 5/20 i matchen efter och nu senast 7/25. Det är en mekanisk relation till skottpsykologin och eftersom han är stjärna i ett lag som ändå vinner tillräckligt låter man honom hållas. Det går att dra paralleller med drogmissbruk som bara kräver kraftigare kickar fast Derrick Rose, han är nu långt tillbaka i sitt kroppsminne och letar efter den där känslan som gjorde att han satte nästan hälften av alla skott.

Rondo vars genialitet framförallt är som passare vågade den sista tiden i Boston inte skjuta för lagets skull. Det primära var att hans mediokra lag vann matcher, inte hans skottrelation. Samtidigt är det lättare att försvara mot en spelare i fall du vet att han till varje pris försöker undvika att skjuta. Hans psykiska kollaps i samband med skottrörelsen gav dubbelt negativ effekt.

Uppenbarligen finns skott-traumat kvar när det gäller straffkast. Han undviker fortfarande straffkast och sätter nu 4/10 istället för 3/10. Ifall han nu av misstag hamnar där ensam vid straffkastlinjen, under de tidigare säsongerna har han legat på 6-7/10. I går undvek han helt att skjuta straffkast vilket, inne i Rajan Rondos hjärna, förmodligen var nästan lika glädjande som de 29 poängen och alla rekorden.

Ps Mavs vann matchen enkelt.