Tränare på klassresa?

Ett märkligt fenomen bland svenska fotbollstränare är deras rigida klasstillhörighet. Antingen är man tränare för klubbar med krav att vara i toppen eller så är man tränare för mindre klubbar som enbart vill stanna kvar, eller gå upp en division. Det är få som gör någon klassresa och det är än mer sällan någon verkligen klarar det.

Jag kom att tänka på det när jag skrev om Henrik Larsson. Hans som misslyckades i klubben med ambitioner, gjorde succé med Falkenberg och nu åter ställs inför krav. Knappast att vinna något men på övre halvan, eller åtminstone i mitten av tabellen ska nog Henrik hålla laget utan att få kritik. Klarar han det? Nu när han blivit ”manager”, är hans självbild i paritet med hans kapacitet som tränare för ett lag omgivet av en vinnartradition?

HIF har haft några vinnartränare som Åge Hareide, Stuart Baxter och i viss mån Bosse Nilsson. De har haft tränare som i övrigt bara jobbat med små resurssvaga och kravlösa klubbar i allsvenskan som Reine Almqvist, Roar Hansen och Peter Swärdh som alla misslyckats. Och så har de Conny Karlsson som enbart tränade kravlösa klubbar förutom HIF och vann guld. Han är en klassresenär, som fick sparken ett halvår senare trots hyfsade resultat m a o det fanns en kulturell skillnad i tränarrollen som gjorde honom omöjlig i HIF, trots framgångarna. Är Peter Swärdh en klassresenär? Och Nanne Bergstrand, eller går han utanför toton?

Ett annat bra exempel är Bois som när de satsat på stora tränarnamn som Henrik och Anders Linderoth helt kapsejsat. Kollar man igenom tränarlistan i Bois blir man ganska överraskad, det är få tränare med framgångar här. Jan Jönsson är i princip den ände, förutom då Linderoths tidigare upphöjelse. Men Conny Karlsson gjorde ett bra jobb här. Det var rätt tränare på rätt nivå.

Kollar man MFF så har de nästan enbart satsat på tränare som vunnit tidigare.. Prahl, Åkeby, Norling och Hareide har alla SM-guld innan de kom till MFF. Roland Andersson och Thomas Sjöberg utgör ett undantag där, liksom Roland Nilsson.

Den här känslan av klassindelning, och interna kretslopp, förstärks i år när IFK Göteborg satsar på Jörgen Lennartsson för att han vunnit ett SM-guld med Elfsborg. Precis som när man satsade på Mikael Stahre för att han vunnit ett SM-guld med AIK. I min bok är det nämligen deras enda meriter. De har aldrig annars levererat i närheten av vad de borde ha gjort med förutsättningarna. Elfsborg satsar på sin gamle guldtränare. Falkenberg satsar på sin gamle guldtränare. Real sustainability!

Per Olsson i Djurgården är spännande och skulle kunna utgöra ett undantag men det verkar som om Djurgården inte heller i år tar steget – man har tappat all talang, igen.

Hans Eklund gjorde en säsong i en större klubb och fick sparken. Peter Swärdh gör sin första säsong i en klubb med krav ifall man undantar hans katastrofsejour som huvudtränare i HIF, det som fick den internationelle stjärnan att påstå att Swärdh var den sämste tränaren han någonsin haft.

Delvis handlar det väl om stora klubbar feghet. Man vågar inte chansa med en ung tränare som inte vunnit. Sponsor och press gillar stora namn. Precis som mindre klubbar ibland drömmer om en egen allsvensk klassresa och satsar på en äldre, meriterad tränare i utförsbacken. Det brukar sällan bli bra.

Ska bli spännande att se hur Henrik Larsson, Peter Swärdh med flera lyckas säsongen 2015.