Va fan…? Straffpsykologi 2.0

Basketens straffkastpsykologi uppför aldrig att fascinera mig. Här har vi november och nästan hela decembers bäste straffkastskytt i NBA. Hela NBA. Han sätter 28 av de 29 första. Danny Grenn i San Antonio Spurs är säker.

Sedan, i en match mot OKC på juldagen, får han två straffkast tidigt i matchen och jag räknar hem poängen redan innan han skjuter – Green är med i mitt Fantasylag.

Varefter han missar det första. Och det andra och blir lika bestört som jag. Va fan….?

Det slutade 2-5 den kvällen.

Sedan dess har han skjutit

0-1

9-10

1-2

1-4

Det vill säga sedan den ”magiska” missen 13-22. Det är ett märkligt och obegripligt tal för en grabb som sköt 28 av 29.

Däremot är den psykologiska förklaringen förmodligen exakt den samma som för andra straffkastskyttar som börjar missa, oavsett deras tidigare procent. Missen skapar osäkerhet, man försöker kompensera det man tror är misstaget och skjuta lite, lite annorlunda än man brukar. Fast då har man vanligtvis redan tappat ”skott-instinkten”. Och för varje miss dubbleras dubierna. Till sist hamnar man i det träsk av självförtroende där Rajan Rondo nu ligger djupt nedbäddad – stjärnan som skjuter runt 30 procent för att han är livrädd för att skjuta straffar.

Det är också det faktum att du tävlar mot dig själv som gör att det här i mina ögon är mer raffinerat än fotbollen straffsparkar. För där kan alltid målvakten gå vilse, chansa fel, halka och en fullkomligt usel straff mitt i mål rullar in för att målvakten misslyckats. I basket är du själv din värste motståndare.

I natt mötte Danny Green och Spurs Jonas Jerebkos Pistons. Green hade flesta minuter av lagets elva spelare (33) men var den ende som inte sköt ett enda straffkast.