Kraften krossar fotbollskonsten

Det var en dyster kväll för fotbollen i Zurich. Av FIFA:s guldglänsande prisregn drar jag slutsatsen att allt är som vanligt: styrka och individuell kraft utklassar konst och de fåtaliga estetiska och kollektiva värden fotbollen fortfarande förvaltar.

Att belöna Christiano Ronaldo för att han krutat in en massa mål för Real Madrid, vad säger det om hans fotbollskunnande, om andra värden än just att vara sista foten på bollen innan den passerar mållinjen? För mig är det ett urtidsexempel på meningen med fotboll. Christiano Ronaldo är en fotbollskonstens grottmänniska och med tanke på hans målgester skulle han säkert ta det som en komplimang: hårt deffad torso, ett skrik mot himlen, helst ensam och stark inför världen innan lagkamraterna som ynnest tillåts delta i hans firande.

Jag tänker även på hur Cristiano dissade Gareth Bale öppet i helgen efter att den senare missat ett friläge i slutet av 3-0-triumfen mot Espanyol. Längre bort i målområdet hade Christiano nästan sprintat i kapp försvararna. Ifall Bale istället för att själv avsluta rakt framifrån spelat bollen löst snett framåt hade kanske Christiano nått bollen och gjort ännu ett mål. Kanske. Det hindrade inte honom från att vända sig bort från lagkamraten, gestikulera sin förtvivlan och (enligt El Pais i söndags) högt skrika ut vad han tyckte om Bales mamma…

Christiano Ronaldo är en stor fotbolsspelare men hans lag vann inte den inhemska ligan. Som lagkapten misslyckades han och hans landslag ganska skändligt i VM. Men han gör mål – att man enbart därför är bäst i världen tycker jag är djupt tragiskt. Att det är fotbollens själva kärntrupp;  lagkaptener, förbundskaptener och journalister, som belönat Ronaldos ”retro-brutalismen” gör det hela ännu mer ledsamt. Samtidigt inser jag att min outsider-position som journalist och fotbollsbeundrare är fullkomligt försumbar – det är jag som är ålderdomlig och omodern.  

Denna i min uppfattning smått avskyvärda fotbollsfilosofi härskar även när det gäller det rent estetiska – utmärkelsen för det vackraste målet. Två hårda skott i kryssen dominerade tävlingen. Det i mitt tycke vackraste, det som kommer leva i allas minnen även när de vinnande bidragen ersätts av nya hårda skott i krysset (det vill säga vid nästa tävling), det ratades av 86 procent av de röstande.

Hur van Persies förvandlas till ett mellanting av fågel och människa vars lätta nicktouch likt en liten perfekt studs på huvudet, likt ett horisontellt kommatecken i en fullkomlig mening vars prefix är Danny Blinds 50 meterspassning och sufix den nya lilla bågen över Casillas och hans monumentala hopplöshet – det målet bär så mycket skönhet och perfektion, ja ren poesi att det kommer leva i många decennier.