E-sport, på riktigt?

Jag minns Tobias Karlsson spela anfall och göra mål. I Hammarby. Så gammal är jag. En fyrkantigt byggd kille med grymma benmuskler, stor röv men inte så lång. Den ende jag inte tittade ner på i det omklädningsrummet var tränaren.

Nu ser jag Sverige besegra Island tack vare ett fantastiskt försvarsspel, inte minst av Karlsson som enbart spelar försvar. Är det likadant i klubblaget? I Hammarby spelade han anfall också, och gjorde mål ibland som mittsexa har jag ett vagt minne av. Kan också ha spelat mittnia ibland, båda brukar ha ganska stora bäcken (eller låg tyngdpunkt som man brukar säga om manliga idrottsmän med dylika ”bakgrund”).

Men att bara spela försvar, vilket en del numera gör – hur kul är det? Att aldrig få hålla i bollen utan bara böka om kring med en massa andra svettiga manskroppar och få en massa armbågar över allt. I fall man spelar handboll men aldrig får röra bollen – är det inte ganska likt e-sport? Att spela men ändå aldrig få vara med?

I min text om Jochaim Boldsens bok berättar jag historien om hur han och Vranjes bytte i Flensburg, och hur de gav fan i Kent-Harrys order. Det är en lustig historia i en annan e-spelares karriär. Men visst spelade Boldsen anfall i landslaget?

Ifall vi jämför Karlsson med en handbollsmålvakt så kan den senare göra mål, göra snygga utkast, äga bollen. På det viset är Karlsson mer ”målvakt” än Mattias Andersson.

En fotbollsmålvakt får ofta bakåtpassningar att göra något säkert och kreativt av. Hen deltar. En hockeymålvakt är förstås oerhört passiv men där finns ändå någon slags mytbildning och generell uppskattning så som de mest hyllade målvakterna över huvudtaget, oavsett sport. Men Tobias Karlsson, en ”målvakt” utan mål…

När vi ändå är inne på målvakter var det kul att se gårdagens väldigt duktiga burväktare. Lite olika stil men väldigt skickliga linjemålvakter. Gústavsson påminde nästan om en hockeymålvakt där han stod upp och gjorde några snabba reflexparader med plockhandsarmen.