Rasismen i NBA

Det faktum att två bröder för första gången startar i en All Star match i NBA är fantastiskt. Att de dessutom är katalaner och att jag följt deras karriär sedan de debuterade i Barças A-lag för 16-17 år sedan gör mig lycklig. Det döljer dock inte de stora problem som NBA har. Varav ett är, och har alltid varit, en förtäckt rasism.

De halvtomma arenorna, de många franchaiselagen med till salu-skyltar, de många skadade stjärnorna, emblematisak New Yorks Knicks patetiska säsong….   — det är itnedet värsta problemet. Det värsta problemet har alltid funnits och kommer alltid att bestå men i år är det tydligare än på länge. Det  vill ssäga ju färre fans, desto tydligare märks de fans vars röster NBA helst velat slippa.

De fem startspelarna i varje Conference röstas fram; två guards och tre…   …ännu längre spelare. För några år sedan var det otänkbart att man kunde vinna en sådan omröstning med mindre än 2 miljoner röster – i år tog man en plats med 650 000 röster.

Som vanligt var många röster internationella. Man kan se att i länder med stort basketintresse har 100 000-tals landsmän försökt rösta in sina favoriter. Spelare från Spanien, Polen, Litauen, Frankrike, Serbien, Japan, Montenegro och Tyskland får väldigt många röster i för hållande till sina stats och inflytande. En extremt ung, lovande, spektakulär kille från Grekland, en av de allra mest lovande,  får dock bara 55 000 röster – ja, jo förstås – Giannis Antetokounmpo inte bara ett omöjligt sportsnamn, han har också har afrikanskt påbrå. Av samma anledning misstänker jag att trots det enorma basketintresse i Frankrike får Tony Parker och Joakim Noah förhållandevis få röster.

Pau Gasol får nästan en miljon röster medan en spelare med afroamerikanskt påbrå och dessutom från Detroit på samma position som med NBA-mått haft en bättre säsong får 86 000, inte ens en tiondel. Det stora vita hoppet de senaste säsongerna, Kevin Love, har haft en usel säsong i sin nya klubb, Cleveland Cavs, och får bara 386 000. För ett och två år sedan fick långt över miljonen fast han, NBA-mässigt kanske borde varit värd 5-600 000, även när han var som bäst.

Med NBA-mått menar jag det som ligan alltid prioriterar d v s mycket poäng, flashiga dunkar och spektakulära pass. Det är det som alltid toppar nyheterna och förstasidan på NBA.com. dEt gör så därför att fansen vill ha det så – det är enkel matematik. Pau Gasol, näste bäste långe spelare i Eastern Conference, enligt fansen, har inget av ovanstående. Han är en lagspelare, gör sällan mycket poäng, är en oerhört duktig men framförallt funktionell passare och han dunkar sällan bollen. Han är allt det en coach vill att spelare ska vara men inget av det som NBA-fansen älskar. Ändå får han tio gånger fler röster än Andre Drummond.

Lillebror Marc som är en bättre basketspelare numera och har bättre stats får inte lika många röster men här, i väst, är konkurrensen knivskarp

Marcin Gortat, vit ganska medioker polsk center blev fyra bland ”östras” långa spelare. Det säger en del om kvaliteten bland motståndarna, det säger en del om hur många polacker som gillar NBA men, med Andre Drummond i åtanke, säger det framförallt något om rasismen i NBA. Tyvärr.

På det här viset skiljer sig inte NBA från andra ligor, världens över. Oavsett sport. Rasismen finns över allt.