Kampsportjournalistikens ABC

Det finns en stark sportjournalistisk tradition vad gäller kampsport, som boxning eller MMA:

A. Att övervärdera arrangemangets betydelse, speciellt ifall det är på ”hemmaplan”.

B. Att tillskriva utövaren och matchen nationell betydelse och fosterländska värden.

C. Att strunta i objektiviteten och istället identifiera sig med utövaren man är satt att kritiskt bevaka.

Så här har det alltid varit och är beskrivit av många forskare – senast i John S Hellströms mycket läsvärda avhandling ”Den svenska sporthjälten” och kapitlet om boxaren Harry Persson (Malmö Studies in Sport Science vol 15). Det räckte med att öppna en dagstidning i samband med att en svensk boxare skulle upp i ringen för att upptäcka detta ABC. Som bonus fick man, och får man, att utövarna alltid ska ha skräckinjagande smeknamn. Det har egentligen med sportjournalistikens stenålder att göra men har överlevt just bland kampsportjournalister. Kampsportpubliken anses gilla och uppskatta det här…

Förr i tiden hade journalisten många olika incitament för att vara del av marknadsföringen. En av ett mindre belastande var att de älskade sporter med våld. ABC-syndromet är naturligtvis inget typiskt svenskt fenomen, det finns överallt men komplicerades av att proffsboxning var förbjudet att arrangera i Sverige under ungefär 30 år och att det var tack vare min pappa (så jag är rent formellt inte helt objektiv här…).

En som älskar boxning och MMA är Sportbladets Stefan Alfelt. Han är en verkligt duktig sportjournalist, skriver bra och kan fotboll, även om han är gul. I den gångna veckan skrev han in sig i den här ABC-traditionen. Det har han visserligen, i mitt perspektiv, gjort många gånger tidigare när han följt t ex Armand Krajnc och svenska damboxare. Vad som var så speciellt den här gången är att Stefan satsade allt på att historia skulle skrivas och så lyckades utövaren inte riktigt leva upp till Stefans förhoppningar. Men han levde, tilltyfsad men levande. Så här inledde Stefan en krönika två dagar före Alexander Gustafssons match, i en av många väldigt positiva och förväntansfulla texter i Sportbladet:

”Alexander Gustafsson mot ­Anthony Johnson är en en gång i livet-händelse. Upplev den eller få den berättad för dig i efterhand. Skillnaden är stor.

Jag har haft förmånen att vara med på ett antal en gång i livet-händelser.

Jag såg Maradona leka sig igenom hela det engelska landslaget 1986 på Aztekastadion i Mexico City 1986. Samtidigt som jag i samma match inte såg Guds hand förrän efter en lång rad repriser i tv. Men jag var där.

Jag bevakade handbolls-VM 1990 i Tjeckoslovakien när Sverige med den gyllene generationen steg upp och blev världsledande med en lika oväntad som fantastisk seger över suveränen Sovjetunionen i Prag.

Jag såg Frank Andersson rulla runt med först den omöjlige ryssen Kanygin och sen vinna guld i Katowice 1982.

Jag såg Malmö FF ta sig hela ­vägen till Europacupfinal mot Nottingham Forest och jag såg dem förlora i München. Jag var där.”

Det är naturligtvis lätt att idag göra sig rolig över Stefans text. Det är inte min avsikt. Istället vill jag påvisa hur kampsportsjournalistik följer ett väldigt tydligt mönster och hur Stefan är en del av denna tradition. Hur han i texten ovan och andra inför-texter till galan betonar att Stockholm kommer vara världens centrum den här natten. Att det är det största arrangemanget i svensk idrottshistoria, att MMA är ”världens snabbast växande sport”, att det inte enbart är Alexander som vinner utan även Sverige, ”segern är ”svensk”. En tes Stefan driver är att vi svenskar inte förstår hur stort det här är – idrottsligt, eventmässigt, globalt. Han driver den tesen så långt att han kopplar ihop dessa två saker. Han kan inte låta bli att redan före matchen sätta in den i ett idrottshistoriskt perspektiv, enbart jämförbart med hans egen upplevelse av Maradonas mål mot England och tre andra personliga idrottsupplevelser.

Vad som komplicerar detta är naturligtvis att upphöjelsen till ett av de stora ögonblicken i sportens världshistoria gjordes innan ”The Mauler” blev knockad och förlorade i första ronden.

Vill ni läsa mer av vad Stefan skriver så läs hans blogg ”Mr Ringside”. Den driver han tillsammans med den förre sportjournalisten och boxningsälskaren Kent Hansson, en man som alltid stått med ena benet i ringen och den andra i sportjournalistiken. Bloggen ”för alla som älskar kampsport” ger väldigt många exempel på ABC-syndromet.

Stefan uppvisar en stark, ohämmad kärlek för kampsport vilket är en av anledningarna till att många av hans texter är väldigt läsvärda, han skriver med passion. Samtidigt kan jag tycka att man kan ifrågasätta hans objektivitet och journalistiska etik vad gäller uppdraget att ”kritiskt bevaka” kampsport för Sportbladet/Aftonbladet – Sveriges största dagstidning.

Stefan är, i mitt tycke, inte ensam bland svenska sportjournalister om att korsa yrkesetikens gränser  men det blir sällan så tydligt som den här gången. Den ende som ”skrev historia” den här tidiga söndagsmorgonen i januari 2015 var Stefan Alfelt själv!

Ps Rent sportjournalistiskt finns det många likheter mellan helgens match och andra svenska kampsportare ”i absolut världsklass”. Som Harry Perssons eget avsked. Han var grovt upphaussad inför titelmatchen om det Skandinaviska mästerskapet mot norrmannen Otto von Porat. 12 000 åskådare hade samlats på Allstadion i Stockholm för att se svensken göra processen kort men blev istället själv knockad i första ronden.