En man från en tid då man ännu hade råd att vara vänlig

Calle Palmérs karriär var märklig.  Han skulle egentligen inte fått spela för MFF eftersom Eric Persson tyckte han var alltför liten och spinkig. Efter fotbollen blev han sportjournalist utan överdrivet bra stilistisk förmåga. Det speciella med Calle och hans folkskolesvenska från sent 30-tal var dels de ålderdomliga uttrycken, och dels att alla talade skrivspråk, i citaten. Det var annorlunda och ju äldre Calle blev desto mer stod det ut. Samtidigt var Calle en mycket omtyckt och beundrad sportjournalist i Malmö: hans långa karriär i MFF, åren i Italien men framförallt för att han var så vänlig.

Nu har Calle Palmér avlidit, 85 år gammal. Alla som kommenterar honom och hans liv påpekar just detta, att han var en vänlig man. Jag kan instämma i det. De få gånger jag träffade honom gav han just det intrycket – vänlig, snäll och väldigt kunnig i ämnet äldre italiensk fotboll.

Det samma kan sägas om hans mest framgångsrike son, Anders. Denne gjorde någon enstaka landskamper var säkert likateknisk som fadern men även lika snäll och beskedlig. Och redan då, på 80-talet, kunde man inte vara både snäll och bra.

Calle var även den siste av i det klassiska ”obesegrade” MFF-gänget: 49 matcher! Han överlevde även spriten, många sportjournalister från hans tiden söp ihjäl sig. Jag förmodar att Calle var mer än måttlig vad gäller ”starkt”. Detta präglade även hans journalistik, så som jag minns det. Måttligt entusiastisk, såvida det inte gällde ”hans” MFF.

Men framförallt vänlig och det är en egenskap som blir alltmer osynlig, både bland fotbollsspelare och sportjournalister. Det får helt enkelt inte plats, det säljer inte, man ”slår sig inte in i a-laget” eller ”dominerar ettan” genom att vara snäll.

Så slutligen frågan vad Karl–Erik egentligen hette. På en ALFA-bild heter han Kalle vilket borde varit det rimligaste när han nu var kristet döpt till  Karl-Erik. Men det blev Calle. Varför? För att inte förväxlas med Rio-Kalle?