Idrottsrörelsens bedrägliga medberoende

Den stora, fina svenska, statsunderstödda  familjen Idrott brukar se mellan fingrarna på de elitklubbar som fuskar ekonomiskt. Det är vanligtvis klubbar som gör allt sämre resultat vilket ytterligare försämrar ekonomin. De är förlorare, som Timrå, Ängelholm, Lunds BK och troligtvis samtliga sektioner i Hammarby IF utom fotbollen. Det anses ofint att i efterhand anklaga dem för ojuste konkurrens. Är det bara tillräckligt många klubbar före dem i tabellen brukar den initiala indignationen lägga sig – det kommer ju alltid en ny säsong, verkar man resonera.  På 9 och 1/2 räcker alltid ringdomaren ut en hand, drar upp den knockade och leder hen tillbaka till ringhörnan för rekonstruktion och nya versaler i klubbnamnet.

Sedan har vi de klubbar som vinner, som fuskar sig till vinster. Leksands hockeylag har det svenska rekordet i rena kronor när de gick upp i Elitserien med skattebetalarnas, lokalt och nationellt, pengar. Det värsta framgångsexemplet är Tyresös damlag som i en sista stor bedräglig satsning lät svenska skattebetalare stå för hela deras Champions Leaguefinalplats.

Norska damhandbollslaget Larvik HK har vunnit GRUNDIGligaen, tio år i rad, skriver Sportbladet. De lär ta en elfte titeln, om de inte ställer in betalningarna. De leder poängligan med plus sju poäng, de leder fuskligan med minus 12 miljoner. De skyller halva summan på en misslyckad satsning på ett lekland men sanningen är ju att det gått minus flera år i rad. Förlusterna har ackumulerats men beroendet av att vinna har inte minskat eller prioriterats ned.

Hade jag varit engagerad, som spelare, ledare eller supporter, i ett motståndarlag till Tyresö hade jag varit rasande – på riktigt. Likaså de som år efter år blivit utspelade och sportsligt förnedrade av Larvik – hur hade matcherna slutat ifall Larvik tvingas spela på samma villkor som alla motståndare?

Eftersom vi är på väg mot en allmänt sämre samhällsekonomi ( kanske även i Norge) kommer det bli alltmer vanligt med att vinnande lag fuskar, att man kör så länge det håller. Frågan är vad idrottsrörelsen gör, hur den förbereder sig för detta.

De olika specialförbunden, eller rena intresseföreningar som SHL eller SeF, verkar helt oförmögna att hantera problemet. Deras roll verkar snarast som den medberoendes – de agerar som om de hade en missbrukare i familjen, en de inte vågar eller kan ställa krav på.

Jag borde vara förvånad över att inte idrottsrörelsen – som rörelse, som bärare av idealet och övertygelsen om rättvisa, fair play e t c – inte redan gått i spetsen för att sanera och styra upp det här. De nuvarande reglerna och granskningarna är ett närmast ett skämt. I mitt tycke hänger de stora svenska lagidrotternas, och i förlängningen hela elitidrottsrörelsens och RF:s trovärdighet, på den här frågan.

Samtidigt är det ekonomiska fusket en naturlig del av den svenska idrottsfamiljen på samma sätt som klister är en naturlig del av en seniorhandboll. Man ser inte mellan fingrarna – man ser bara bollen och den egna handen sitter faktiskt fast där. Stenhårt Delvis för att vi i Sverige aldrig erkänt idrotten, inte ens elitidrottarna, som finasiellt beroende. Pengar för att idrotta har alltid varit en ful och smutsig del av folkhemssidrotten. Ideellt är fortfarande idealet, 2015.

Samtidigt har det alltid betalts ut svarta pengar i IdrottsSverige – fusket är en del av svensk idrotts fundament.  Bara det faktum att vi hade en ständigt moraliserande socialdemokratisk finansminister i Bosse Ringholm som samtidigt var ordförande i en klubb som betalde ut svarta löner och svart ersättning till ledare – var startar man då förändringsarbetet? I Rosenbad? I Riksdagen? Vem i den svenska idrottsrörelsen kan kasta den första stenen? Någon? Ingen?