Hyllad krönikör når extrem botten

Han heter Willy Berggren och är uppenbarligen en auktoritet i Idrottsverige. Han har blivit krönikör i Idrottens Affärer och att döma av kommentrarerna nedanför krönikan har han en vass, uppskattad penna och förstår att konkretisera idrottens problem och krav.

Problemet är att jag sällan läst en så dålig, virrig och uselt formulerad krönika. Kanske är det inte meningen att jag ska förstå vad han menar. Redan i ingressen slår Berggren fast att endast idrottsledare förstår problematiken. Så kanske är det enbart en krönika som ska läsas och förstås av idrottsledare? Jag gör ändå ett försök, jag är intresserad av idrott.

Försöket går inte så bra. Jag gör flera försök, med samma nedslående resultat.

Enligt Berggren är det fel på ”Etablisemanget”, de kan enbart hålla en fråga i huvudet samtidigt och nu är det ”barnkonventionen” som ”politiken” pratar om och alla idrottsledare i Sverige blir så trötta och orkar inte bemöta det, enligt Berggren.

Han kallar det ”Idrottens kollektiva självmord” men rubriken gör en inte mycket klokare, precis tvärtom. Jag förmodar han syftar på diskussionen om toppning och barns rätt att leka. Eller så syftar han på misshandeln av en nioåring på Centralen i Malmö – det är inte lätt att veta. Som jag tolkar det skulle ”det kollektiva självmordet” vara att acceptera att andra utanför idrottsrörelsen diskuterar toppning i barnidrott.

Om nu denne Willy Berggren är en ledande företrädare, och språkrör för Idrottssverige är svensk idrott väldigt illa ute.