Den förlusten var jag värd

Om det finns en ”oddsmoralens självbefäckelse” så var det väl vad jag höll på med i går: att spela på ett lag jag under ett par veckors tid dissat som ofullkomligt och vars enda egentliga framgångar beror på misstag av motståndarna (eller att ingen annan på övre halvan av serien tar Ligacupen på allvar). Så toppar jag det i går med att ösa mer kritik över laget och samtidigt lägga mina återstående besparingar för deras svartvita fötter.

Men detta beteende av impotent anfallsspel och darrighet vid fasta, defensiva situationer. Traditionen av dålig markering och långsamma mittbackar som står alltför högt upp är så genuint ”Spursigt”. Ja och att köpa dyra spelare, ge dem löjligt höga löner och sedan inte få något tillbaka: ”we are Tottenham”!

Vad har Soldado i månadslön? 4 miljoner kr, 5? 6? Och vad ger han utom ett snyggt mål och uppgivna gester åt lagkamraterna när han äntligen får spela? På vilket sätt motsvarar Erik Lamela inköpspriset på 250 miljoner kronor? Plus lön, plus försäkrignar, plus arbetsgivaravgifter, plus tiotusentals osålda tröjor med Lamela på ryggen? Drar de av de osälda tröjorna på lönen?

En annan del av ”Spursigheten” är arrogansen. Den kom direkt efter 1-0: slarviga mottagningar, alltför snäva passningar, tanken att det finns någon annan som tar de ansträngande sista stegen, tar den sista markeringen. Och arrogansen tittade fram redan med laguttagningen och Harry Kane på bänken. Jag har haft hopp om Pochettino men inser nu att han integrerats på White Hart Line snabbare än jag annat och fruktat.

Jag tycker inte Fiorentina var bra, jag tycker fortfarande att italienska lag är groteskt övervärderade men det är också detta Spurs. Siempre.

Jag gav dem en chans att återupprätta sin heder, deras heder i mina oddsögon. De tog pengarna och stack… …och det är faktiskt rätt åt mig!