”The Long Way Home”

Mitt i filmen är där en svartvit stillbild på honom, skallig, liggande i en sjuksäng 1996 med cancer i hela jävla kroppen. Blicken är bortvänd, hans cancertal på 90 000 enheter. Mellan fem och tio gånger döden. Men han lever och han har lagt händerna under var sin biceps för att de ska se lite större ut.

”The Armstrong Lie” är en fantastisk dokumentärfilm om den störste fuskaren och lögnaren i modern tid. Det är ett grekisk ödesdrama, in i minsta konflikt och uttalade självrannsakan. Det är vad man  på danska kallar en ”stark” film – den har allt, och lite till och den handlar om cykling.

Jag minns att jag läste boken om hans cancer runt millenieskiftet och grät. Länge. Jag minns att jag tyckte att anklagelserna mot honom några år senare var falska för hur fan kunde en kille som överlevt cancer så mirakulöst kunna dopa sig, förstöra den kropp som räddat livet på honom?

Det var ett cirkelresonemang som Armstrong själv använde sig av för att ta heder och ära av de som vittnade mot honom. Lance Armstrong ljög hela tiden, han spelade till och med vid flera tillfällen ut just cancerkortet för att indirekt bevisa att han talade sanning och de som hävdade att han dopade sig var galna människor som hämnades av ren ondska. Han fick andra människor att ljuga, han hävdade att kritikerna, de som verkligen sett honom ta EPO var alkoholister och horor medan media och vi fans svalde allt han sa. Han hade ju haft cancer, han var god och alldeles för duktig för den här illasinnade världen som inte kunde acceptera att någon annan var bättre.

När jag ser den långa, lite väl långa dokumentären (där är ett avsnitt om hans comeback i Touren 2009 som kunde kortats 10 minuter) tänker jag på att det faktum att han till slut erkände kanske bara var ett försök att fortsätta vinna – att han insett att han inte längre kunde vinna  genom att ljuga. För vad som blir klart genom filmen är att allt han gjort har han bara gjort för att vinna, precis som när han var 14 år hemma i Texas, mobbad men gjorde allt han kunde för att vinna , för mamma skull. Hans pappa vet han fortfarande inte vem det är.

Den revanschkänslan, det erkännandet drev honom att förstöra livet för massor av människor – förutom de som skulle vunnit i fall han inte vann. De var å andra sidan lika dopade som Lance, bara lite sämre på att dopa sig, bara lite sämre cyklister för Armstrong var bäst, även om alla varit rena. I filmen erkänner han att han var tvungen att hålla igen så att han inte vann alltför överlägset.

Samtidigt – han har samlat ihop cirka 300 miljoner dollar till cancerforskning, han har besökt vårdavdelningar med barncancerpatienter otaliga gånger. Och ifall han inte hade beslutat sig för att göra comeback 2009, mot arrangörernas vilja hade han förmodligen aldrig åkt fast. Och ändå gjorde han det, när han den sjufaldige vinnaren inget mer hade att bevisa. Eller vinna. Bara förlora.

På ett ställe, när han gör tävlingscomeback i Colorado en råkall och regnig februaridag 2009 ligger Tom Waits på ljudspåret: ”Forgive me pretty baby but I always take the long way home”.

Det sammanfattar väl min bild av Lance Armstrong. När han nu berövats alla Tour-titlarna tar han revansch genom att skapa en levande bild av sig själv som världens allra värste lögnare och världens allra bäste cyklist genom tiderna. De gamla grekiska dramatikerna hade inte gjort det bättre!

Filmen visas för närvarande på CMore.   Trailern