Min bild av Lasse Larsson

”Det finns bara en Lasse Larsson”, sjöng vi  i en SM-final på 80-talet. Han gjorde tre mål, det var kallt som fan, jag stod för andra och näst sista gången i historien på kortsidan av gamla Stadion  men MFF vann typ 7-3. ”Det finns bara en Lasse Larsson”.

Nu finns det ingen Lasse Larsson alls längre.

Den blonde, lite rualt grove men oerhört snabbe, emblematiske skåningen gjorde så många mål för MFF att jag inte minns något enskilt, eller speciellt snyggt. Han sprintade ifrån mittbackar och rullade in bollar, många bollar. Vad jag framförallt minns Lasse Larsson för så är det tyvärr korsband, och speciellt Thomas Löfqvists korsbandsbild (nr 9).

Thomas satt på kortlinjen som man alltid gjorde förr och hade Lasse i fokus. För det var Lasse man hade fokus på under de åren. Så körde han motorn och när de rasslat klart låg Lasse på marken. Det var först när filmen framkallades som Tomas insåg att han hade en historisk bild – den tiondels sekund då korsbanden går åt helvete.

Det finns två, tre andra, liknande foton, bland annat av en Blåvitt-spelare mot Djurgården på 50-talet och alla gör lika ont att titta på. Speciellt ifall man själv nu rehabat korsbanden i högerknäet i drygt två decennier.

Det var också korsbanden i högerknäet som hindrade Lasse Larsson från det stora internationella genombrottet. Och korsbanden slet han av för första gången ett par år tidigare, när han var såld till Atlanta, då topplag i världens bästa liga. Lasse spelade, som Stefan Alfelt skriver här, en match för mycket, en match han borde hoppat över men inte kunde låta bli. Det var ju match!

Lasse var en snäll, bra grabb som älskade fotboll alltför mycket för sitt eget bästa. Det är så jag kommer att minnas honom.