Lexus Rosengård?

Offsides text om allsvenska tränare tar det upp det hyperintressanta ämnet om vilka tränare som passar i vilka klubbar. Jag älskar det ämnet och kommer inom kort återvända till det. Ungefär samma problematik finns vad det gäller klubbkulturen i övrigt – ta t ex den komplexitet det en gång innebar att bankdirektören tog över arbetarklubben MFF. Eller att Barças reklamfria tröjor var en förlängning av deras varumärke som katalansk rebell, deras självständighet och medvetet valda utanförskap. Lika bra som det var, lika svårt är det att nu på samma bröst se ett arabiskt flygbolag vars ägare har ett extremt dåligt rykte.

I F C Barcelonas fall handlar det enbart om ”la puta pella”– pengar och kortsiktiga vinster är viktigare än moralen och de gamla, lokala fansens identifikation.

För en annan CL-klubb är det kanske inte likadant – ändå sticker det i ögonen när klubben verkar ha två ansikten, tala med två, eller till och med än fler tungor samtidigt.

FC Rosengård vill att vi ser klubben som en av Europas stora vilken värvar världsstjärnor.

FC Rosengård vill gärna ha en lite rebellisk, alternativ framtoning. Det är tjejer, det är herrlag med stark ”invandrarkultur”, det är ett namn som hela övrig Sverige (och en stor del av Malmö) främst associeras till stora social problem, fattigdom och utanförskap.

FC Rosengård, och de andra tidigare damelitlagen i Malmö har alltid brottats med dålig ekonomi. Man har flera gånger fått hjälp av staden när likviditeten brustit. Man har dragit på sig enorma skatteskulder, relativt sätt, och man har för närvarande så ont om pengar att en stödgala med miljonärer och miljadärer håller på att anordnas. Enligt Dan Olfsson har de redan fått in 600 000 i bordsplaceringar och han betonar i media att alla är välkomna, bara de bokar en plats för 2 000 :- per kuvert.

I det här sammanhanget känns det konstigt att se Rosengårdsspelarna – dessa världsfotbollens sista proletärer köra omkring i stora vita leasingbilar av märket Lexus. Inte för att Therese Sjögran och de andra inte är värda stora bilar men för mig går det inte ihop med den bild de själva vill ge av rebeller och närmast egendomslösa, genusfördömda fotbollsspelare. Till saken hör att många yngre rosengårdsmän lägger alla sina pengar på att skaffa stora begagnade, svarta lyxbilar som de glider omkring i eller buskör eftersom lyxbil är status och indirekt gör dem svårare att dissa som ”misslyckade invandrare”.

När FC Rosengård nu har sådana problem att vinna den fotbollsälskande malmöitiska allmänhetens kärlek så kanske en förklaring ligger i denna ambivalens. Att man kan likna F C Rosengård vid ett ännu så länge misslyckat integrationsprojekt i genusfotboll. Att man inte kan komma och be om allmänhetens pengar, via Malmö stad, och samtidigt glida runt i lyxbilar utan att malmöborna uppfattar detta, som konstigt, ja rent av lite bedrägligt. Precis som många malmöbor felaktigt och fördomsfullt tror att de mörkhyade killarna med stora solglasögon i BMW och Mercedes alla är arbetslösa och bidragsberoende.

För att återkomma till Offsides intressanta tränartext. Något som alla intervjuade nämner är vikten av att vara tydlig. Nästan alla tränare förklarar sina tidigare tillkortakommanden med att de inte varit tillräckligt ”tydliga”; mot styrelse, sportchef, spelare och supportrar. Ja Axén nämner även bristen på tydlighet i kommunikationen med lokalpressen som en förklaring till varför det gick fel i Gais. Det låter närmast som en lag för att kunna ena och gå vidare tillsammans, tydligheten.

FC Rosengård har en närmast ofattbar potential. Klubben kan, i fall korten spelas rätt, ena och förändra en hel stad och dess gamla fördomar. Men jag tror att FC Rosengård först måste försöka bli mer tydliga för malmöborna.