Varför vill Offside göra Micke Stahre till martyr?

I dag spelar IFK Göteborg kvartsfinal i Svenska Cupen mot HIF. Två lag i Total Makeover. Två lag med nya tränare och var sin budgettrupp med vilka de ska spara sig till en plats på övre halvan av allsvenskan och förhoppningsvis ett cupguld. Det vill säga inga andra lag av de åtta satsar så hårt på cupen som de här två. De gör det alltså eftersom de inte kan satsa så hårt på serien.

Ändå skriver Anders Bengtsson i en i stort utmärkt och oerhört intressant artikel i senaste Offside att IFK Göteborg inför den här säsongen ”satsar”, det vill säga satsar minst lika mycket som förra säsongen. Det är inte sant och det vet naturligtvis Anders Bengtsson. Det är inget stort fel men i det här sammanhanget bidrar det till  att ge en skev och ganska falsk bild av IFK Göteborg i synnerhet och av det allsvenska tränarklimatet i allmänhet.

Texten utgångspunkt är tränarkarusellen. Av 17 tränare är en icke svensk. Bara två har inte varit i den nuvarande klubben mer än två säsonger men de dyker nästan alla alltid upp i någon annan allsvensk klubb. Få eller ingen vågar satsa på unga, omeriterade tränare.

I Offsides/Bengtssons text ges dessutom den Blåvitts förre tränaren Micke Stahre rollen som ”tränarmartyr”.

Jag förstår att vissa tränarkollegor som ofta vill utge sig för att vara offer använder Stahre som exempel. Jag blir ledsen när Offside gör samma sak. För alla som följer fotboll vet att Micke Stahre och Göteborg egentligen inte är ett exempel på tränarnas utsatthet utan istället ett paradexempel på tränarnas oförmåga att leverera när bordet är dukat.

Under de tre åren (med Stahre vilket med facit i hand är en lång tid för en tränare som inte levererar) vann Blåvitt bara två tabeller: Micke Stahre fick allsvenskans högsta tränarlön, Blåvitt investerade i särklass mest i nya spelare. Så här blev medaljfördelningen:

Guld:                      Malmö FF          181 poäng         Två SM-guld, EL och CL

St. Silver               AIK                      165                      EL

L. Silver                Elfsborg              157                      SM-guld och EL

Brons:                   IFK G                   149                       –

Då bör betänkas att IFK:s satsning på Europa var klart uttalad. Och att den användes av tränaren för att förklara mindre bra insatser före de här matcherna som i princip alla fick en stor fiaskostämpel på sig.

Med tanke på treårskontraktet med den nye tränaren och alla tillgängliga pengar kunde Stahre gjort två saker. Han hade kunnat värva någon enstaka stjärna och sedan byggt på sikt med alla unga, lovande spelare som som upp från IFK:s akademi.  Att skynda långsamt och bygga ett stort lag till tredje året 2014. Stahre valde den andra vägen, att köpa in en mängd färdiga och dyra stjärnor för att det omedelbart skulle ge resultat. Blåvitt blev 8:a 2012….

Samtidigt hade ett par av de mest lovande spelarna i Sverige lämnat (eller var på väg att lämna) eftersom de inte fick speltid ( Sana, Dyrestam med flera). Alltså fortsatte man köpa färdiga stjärnor men började komplettera med yngre lovande köpta spelare som inte heller de fick speltid och försvann. Det enda avtrycket detta gjort är en håll i ekonomin  och att få lovande spelare går till IFK Göteborg för att de behandlat unga spelare så illa – både från den egna akademin och de inköpta.

Med tanke på förutsättningarna – är det verkligen ett bra resultat? Med tanke på förutsättningarna – ska verkligen Micke Starhe hyllas för det här?  Med tanke på förutsättningarna – är det verkligen ärligt att utpeka IFK Göteborg som en klubb med lite tålamod som sparkar tränare hur som helst? Som sparkar en tränare som ”tagit laget till andraplatsen i allsvenskan”?