Min nästan helt oreserverade kärlek till Offside

Nya Offside är fantastisk läsning. På bilden ett exempel på varför Mitov Nilsson borde träna annorlunda. Hade han lagt en timme mer i veckan under vintern på att träna undre delen av kroppen hade han tagit den här bollen. Framförallt hade han stått på lätta, offensiva tår och inte tunga, defensiva hälar.

Har varit dålig på att läsa Offside de senaste åren – har läst böcker, har inte haft tid, har inte haft lust nog för mer en enstaka djupdykningar. Var dessutom ganska trött på gamla Offsides långa draper av okritisk ”hylliganism”.

Så vaknar jag mitt i natten och börjar läsa ordentligt i senaste numret och blir lycklig. För det handlar om fotboll, och alla texterna präglas av ett nyfiket och intelligent intresse av fotboll. Plus att spelare och ledare och tränare inte ger ett infantilt och överemotionellt intryck.

Det känns väldigt befriande efter att annars dopas av dagstidnignarnas fotbollsbevakning där man i princip, förutom supporterjournalistiken, matas med vem som gör mål, hur det känns att göra de målen, att ett lag är bäst eller i kris, att någon rasar, att alla, verkligen alla är förbannade på domarna. Nu förstår jag att dagstidningarna naturligtvis inte kan skriva som Offside men deras minutjournalistik är så meningslös och fantasilös. Jag saknar också uppriktigheten, modet att kritisera och den underbara känslan av att journalisten varken beundrar eller dissar utan är genuint nyfiken.

Nu fokuserar man på det som är riktigt intressant att läsa om – som taktik, fysionomi, längtan, ärlighet och allt präglas av denna, återigen, befriande nyfikenhet. Dessutom föder det så många egna funderinger, och frågor. Som jag tänker återvända till!