Klas Ingesson – den motvillige fotbollstränaren

En bra bok om en märklig man.

Klas Ingesson var en märklig man, betydligt mer komplicerad och komplex än vi kunnat ana. Speciellt eftersom han gjorde en karriär både som både spelare, föreläsare, reklamfilms Klas och tränare på att framstå som enkel och lättförståelig.  Ja, helt enkelt en man från skogarna med böjelse för det ruala i tillvaron. Att läsa hans bok på dagen då alla går omkring i olika strumpor känns därför rätt logiskt. Det blir skevt, ganska fel, krockar med våra strumpkulturella traditioner men motivet är uppriktigt och alltigenom rätt. Ungefär som min bild av Klas Ingesson, efter läsningen – två olika strumpor men tillsammans inger de respekt och beundran. Min bild blir också ganska personlig men jag vet inte hur fan jag skall kunna undvika det – åtminstone inte här på min egen blogg.

Jag lade i går fredag ihop ”Det är bara lite cancer” (Offside Press) satte på mig en HIF-strumpa (på den sida som den lidande Jesus stod i förhållande till Pontus Pilatius) och på högran (Barabbas) en gammal urtvättad himmelsblå variant. Cyklade ned till gymmet, körde 50 minuter spinning och sedan 30 minuter stående på Pilatesboll. Tempocyklade hem, sprang upp för trapporna. Därmed försäkrade jag mig om att träningsvärken i benen och rygg (beroende på övningarna jag gör på bollen) kommer tvinga mig att sitta hemma och skriva de kommande 48 timmarna. Om ”Det är bara lite cancer”.

Varför jag skriver det här är för att berätta var jag hamnade efter min blodcancerliknande sjukdom. Jag var döende i lymfom, Klas i myelogi. Jag känner igen väldigt mycket i hans berättelse om kampen om cancern och det som kan kallas ”kroppstrotset”. Plus  de ständiga förödmjukelserna som till exempel  att skita på sig. Jag tror mig kunna läsa mellan Klas rader. Han dog, jag fick leva men kan inte springa, förlorat delar av mitt balanssinne och har en kropp som ständigt ”krånglar till det” ifall jag inte är noggrann och vaksam – för närvarande kan jag inte ens träna något annat på överkroppen än inre organ som hjärtat, och nacken.

Håller balansen mellan mitt liv som HIF-are och MFF-are. Världens bästa ben- och core-träning, på köpet.

Boken består egentligen av två delar, minst två. Den om hans kamp mot myelom och den om Klas, fotbollsspelare. Om den skogshuggande människan med cancer skriver jag om för mina dagstidningar, bland annat Borås Tidning. Om fotbollspelaren och tränaren tänkte jag skriva om lite här – det som är sportsligt intressant med boken.

Att boken är fri från både fotbollsmässig sentimentalitet och kärleksförklaringar är intressant och ganska skönt. Speciellt som cirka 2/3 av dem handlar om fotboll. Klas lever inte för fotbollen. Som han själv konstaterar: ”den har bara varit mitt jobb”.

Jag tänker mig ändå att han som tränaren hade en filosofi, ett sätt han vill att Elfsborg skulle spela och att detta borde vara ganska viktigt men det finns i princip inget om det i boken. Klas inser efter att han lagt av – gjort två försök att göra comeback men övertalats av fru Vicki att sluta – att det enda sättet att fortsätta inom fotbollen är som tränare. Han tränar sonen och blir sedan tillfrågad om han kan ta över A-laget efter att Jörgen Lennartsson sparkats.

Det finns fog att misstänka att han inte blir fotbollstränare för fotbollens skull. Som tränare påverkas han säkert av det faktum att så fort han anländer till en ny klubb som spelare så får den som köpt honom sparken. I Bolonga är värvningen av Ingesson det sista Ulivieri gör, innan Klas ens hunnit resa till Bolonga är tränaren sparkad. Det gör inte spelarkarriären lättare och det påverkar säkert hans ursprungliga val att både lägga av tidigt och absolut inte bli tränare.

Det finns tränare som han uppskattar, främst Tommy Svensson, Mazzone och Guidolin i Bolonga och Eilert Björkman, ungdomstränare i Blåvitt. Det finns fler som han vill markera emot: Han tvingas skriva” Det här är ingen sågning av Lagerbäck som person” när han dissar Lasse Lava. Aad de Mos i PSV var en hatgris. Gunder Bengtsson, liksom de flesta andra i Blåvitt var inga han älskade. Han dissar Gunnar Larsson ganska fett och verkar aldrig ha förlåtit IFK Göteborgs före detta ordförande eftersom denne spelade ut Klas mot hans egna föräldrar i ett desperat försök att få honom att inte gå som Bosmanliknandespelare.

Allra mest dissar han dock Thomas Ravelli. Han berättar att de unga killarna i Blåvitt var så trötta på Ravelli att de på skotträningarna försökte lägga bollarna längre fram än vad Ravelli bestämt (utanför straffområdet) och alltid skjuta stenhårt, mot Ravellis skrev.

De situationerna (reta Ravelli till vansinne) återkom även under VM-94 (berättas i Robert Börjessons utmärkta bok) och Klas ger ytterligare några exempel på incidenter som visar att han och Ravelli inte gillade varandra. När Klas samlar 94-gänget för en välgörenhetsmatch i Ödeshög kommer hela truppen, inklusive, Tommy Svensson och Tomas Ledin. Det kommer 5500 åskådare men Thomas Ravelli kommer inte: ”han hade ett jippo med ICA Bromma inbokat just den dagen”.

När Ingesson pratar om förändringar i laget som handlar det huvudsakligen om attityd. Att man måste vara ödmjuk inför kollektivet. Och så får målvaktstränaren ett större ansvar vilket involverar backlinjen. Det gillar jag!

Sedan blir det mer komplicerat. Efter att Elfsborg gjort sig av med Lennartsson spelar de inte bra. Ändå erbjuds Ingesson att träna laget även 2014. Det var konstigt och jag skrev om det här på bloggen.

Sedan fortsätter Elfsborg underpresetera. I Borås viskas det om att styrelsen vill göra sig av med Klas men i boken är berättelsen en helt annan. Ordförande Bosse Johansson hävdar att de vill förlänga, och Klas vill fortsätta. Men så plötsligt dyker det upp ett hot – från förbundet och andra svenska fotbollstränare. Enligt ordförande Johansson finns det så onda och avundsjuka människor i förbundet och bland tränarkåren så valet blir i praktiken att antingen tvångsdegraderas med Ingesson som tränare eller att de tvingas hitta en annan tränare, som har den nödvändiga FIFA Pro-licens/examen. Men ordförande Johansson överlämnar, i boken, över beslutet till Klas Ingesson. Som efter lite betänktetid naturligtvis meddelar att han inte vill träna Elfsborg 2015.

Det är ett märklig slut på en lång relationen. Klubben vill ha Magnus Haglund som ersättare, Klas vill att Janne Mian och Petter Wettergren, hans tränare, får fortsatt förtroende. Varvid  Klas talar med Magnus och ändrar uppfattning. Sedan kommer beskedet att inte heller kontraktet med livet kommer förlängas mer än en månad …   …det är inte lätt att var fotbollstränare…