Damfotbollens enprocentsmål

Mansgrisarna markerar revir. UEFA höjer ersättningen till CL- och EL-spelare med snopp men inte till de utan. Det är en rent medeltida och feodal inställning till kvinnor i klass med den saudiarabiska jämställdhetsivern. Att hälften av de som utövar sporten (genusmässigt) får 0,6 procent av pengarna och den andra hälften 99.4 procent framstår som en felsatsning av historiska dimensioner.

Kritikerna, alltså de högljudda manliga kritikerna mot att tjejerna får så mycket som 0,6 procent, menar att tjejerna inte genererar pengar. Hur mäter och räknar man det?

Åskådare?  TV-publik? Goodwill? Reklammöjligheter? Varumärkesstärkande?

Av de 112 manliga lag som deltar i CL – hur många av dem genererar inkomster som går att jämföra med värdet av att klubbar som Barcelona, Bayern, Chelsea och Arsenal har relativt framgångsrika damfotbollslag?

Manslagen i små länder som drar ett par hundra årskådare får en ersättning för CL-deltagande som överskrider de bästa damlagens, de som drar ett par tusen åskådare.

Manslagen i små länder som drar ett par hundra årskådare får en ersättning för CL-deltagande som överstiger de damlag  vars matcher, tillskillnad från de små manslagen, faktiskt sänds i TV och streams världen över.

Förr i tiden fanns en  procentsats till moralisk målsättning –  de rika länderna skänkte en slant till de fattiga vars naturresurser och människor man utnyttjade och skapade jättelika vinster.  Det var en procent av BNP. Få länder nådde dit med det skändliga ”pay back” som kallades och kallas  bistånd. Det borde vara en första moralisk norm för ”sexisterna” i UEFA – enprocentsmålet!