Skönhet, Krafth och impotens

Vilken glädje det var att se den snart 43-årige före detta materialaren Daniel Andersson hålla nollan i Kalmar. Det var visserligen inga enastående parader utan Daniel gjorde vad han skulle men det faktum att han höll nollan var underbar. Och tårarna i hans ögon. Som om allt var möjligt.

Ska man vara lite kritisk borde han hållit skottet framifrån och han hade en misslyckad utboxning i första men helhetsintrycket är idrott som något skönt och vackert när ungdom och pensionärer möts på samma plan. När den gamla berättelsen möter realtidens elit.

Positivt för HIF var också att den nye danske mittbacken var väldigt bra och stabil.

Lika positivt var bortaläktaren. Aldrig sett så många HIF-are på en bortaläktare som igår!

Jag gillade också Emil Krafth attityd. Han sprang rakt fram, utan att bry sig om vad som fanns framför. En härlig, grovt fysisk attityd och roligt att han vågar göra det han gör bäst. Känns som om det finns ett samband mellan detta kompromisslösa spel och hans uttalade önskan att flytta utomlands.

Dessvärre har Krafth defensiva problem. Han är inte tillräckligt snabb och hans spel en-mot-en är inte av landslagsklass. Så jag tror att det vilda offensiva tänkandet även är ett försök att dölja bristerna inför scouter och kontinentala klubbar.

HIF:s stora problem är lagets defensiva tänkande. Läs med om den blodfattiga offensiven här och om Jordans Larssons rädsla här.