Glaslirarnas (eller gräslirarnas?) Top Five

Efter att ha sett några matcher i allsvenskan har jag lagt märke till några spelare som har extremt dålig balans. Vid kombinationen bollinnehav och vindpust faller de hårt, och framförallt högljutt. 

I särklass värst väderutsatt är Haris Radetinac i Djurgården – att han tillhör en klubb som associeras med järnkaminer är lite lustigt. Haris kastar sig hela tiden, och har ofta oerhörda smärtor. Han ensam sänker matchtempot i hela serien. I går mot Hammarby låg han och vred sig minst fyra gånger, troligtvis fler som jag inte såg när jag kollade Nya Parken istället 

Antonio Rojas i Halmstad är ganska ful utan boll, dessutom helt oskyldig till alla överfall. Med boll är han ständigt utsatt för taskiga motståndare som gör hemska saker mot honom. Just kombinationen ful och glaslirare gör honom extra svår att älska – i mina ögon. 

I går visade Elfsborgs Simon Lundevall flera gånger inte riktigt kunna ”stå” emot jordens dragningskraft. Eller drabbades han av plötsliga yrselattacker? Är detta en konsekvens av flytten till Västergötland, har han specialltränats av mentorn Anders Svensson, de taktiska men tysta grässyningarna kung? 

Lars Krogh Gerson underhåller numera i första hand Sundsvall med sina gräsdykningar. Han är dessutom, liksom Rojas, en spelare som är både ful och falsk. Å andra sidan beror kanske allt bara på dålig balans. Att han går in med sulan eller armbågen är kanske endast ett resultat av en extremt dålig balansförmåga.

Åtvidabergs John Owoeri är i Haris-klass vad gäller närgången gräsinspektion – trots att han i Expressen beskrivs som kraftfull. Owoeris problem är kanske just det: en spelare som ser bred och kraftfull ut men aldrig kan stå på benen får färre frisparkar med sig. Så i tabellen över grästuggande utan frisparksfavör leder förmodligen nigerianen överlägset.