Pekingimpotens 2.0

Norrköping – Elfsborg 0-4 antyder en viss kvalitativ skillnad mellan lagen. Det stämmer inte riktigt. Det var inte Elfsborg som var speciellt bra utan Norrköping som totalt misslyckades taktiskt.

Som att en Elfborgare vid varje mål sprang från mittlinjen med bollen in i straffområdet och gjorde mål. Säkert ett resultat av scouting men också beroende på att Norrköping inte hade ett mittfält.

Istället hade hemmalaget två ytterbackar som aldrig var med i matchen och två yttermittfältare som nästan inte tillförde något över huvudtaget. Speciellt inte defensivt. Utom som planmarkörer. I fall man spelar 4-4-2 med fyra man som huvudsakliga uppgift är att stå stilla och markera var planen tar slut, och med motståndare som i princip inte slog ett enda högt inlägg på hela matchen eller hade några yttrar – varför då spela 4-4-2?

Hade Norrköping haft fler mittfältare istället för undersysselsatta kantspelare kunde den här förnedringen kunnat undvikas.

Hade Mitov–Nilsson inte stått alltför nära första stolpen hela tiden hade ALLA avslut inte kommit vid bortre stolpen. De var inte många men det var tydligt att detta var något Haglund upptäckt och inpräntat i spelarna.

Med boll lyckades Norrköping hela tiden krypa ytorna och överbelasta en kant. Under de omständigheterna är inte svårt att pressa motståndarna och vinna boll. När Elfsborg pressade borde Norrköping naturligtvis vänt bollen till andra sidan av planen, där det fanns ytor men det de gjorde aldrig. Aldrig. När de någon gång vände var det alltid över mittbackarna. Jämför med hur Erik Johansson öppnade IFK Göteborgs försvar gång på gång med crossbollar på 60 meter.

Norrköping har två anfallare med potential men Kujovic är oerhört egoistisk och Totte Nyman blandar ständigt väldigt bra tekniska saker men klumpfots-fotboll. Troligtvis en kombination av brist på intelligens och självförtroende.

Elfsborg å sin sida visade upp ett dåligt organiserad försvarsspel under den första halvtimmen – då Norrköping var det bättre laget. Då räddade Kevin Stuhr, och dåliga avslut, boråsarna.

Det var inte imponerande, inte heller de små kvicka men fysiskt klena anfallarna. De skapade inte mycket själva utan det var det fysiska och löpstarka mittfältet som vann matchen åt Elfsborg, speciellt Marcus Rhodén. Han är duktig på att fullfartslöpa med bollen under kontroll, han tar ett stort fysiskt defensivt ansvar och han rör sig föredömligt utan boll, erbjuder alltid en passning. Han bara måste in i landslaget nu!

Ps Grunden i min kritik, den att Norrköping har alltför svaga ytterbackar och ett alltför klent innermittfält framförde jag redan i analysen av försäsongsmatchen AIK-Norrköping. Jag förstår att börja spela 3-5-2 kanske inte är optimalt i april men en mindre jobbig men möjlig akut taktiskt  förändring är 4-2-3-1. Med två defensiva balansspelare täpper man till hållet i mitten samtidigt som man kan låta Trastausson, Nyman och Citaku/Halvadeviz ligga strax bakom Kujovic. Det skulle dessutom innebära att de unga spelarnas misstag görs på offensvi planhalva och inte i eget försvar. Jag tror det framförallt är där, i det defensiva spelet Janne Andersson ska förändra för et tär aldrig nyttigt att förlora 0-4 hemma, varken för unga lovande spelare eller för publiksiffrorna.