Varför är alltid de döda bättre än de levande fotbollsspelarna?

Fotbollsstatistiker och bollhistoriker älskar att sätta samman drömelvor. Vanligtvis består de av namn, inte av de bästa spelarna oavsett epok eller de bästa spelarna tillsammans som lag utan just de som är mest kända.

Hade Falkenbergs högerback Tibor Joza haft exakt samma förutsättningar som han har i dag, men spelat på 1950-talet hade han förmodligen gått rätt in i Världslaget. Spelare som Nordahl, ”Julle” Gustafsson” och ”Bajdoff”  må ha varit duktiga i den konkurrenslösa fotbollen på 1950-talet men de Christofer Telo är en mycket bättre fobollsspelare än de någonsin var.

När jag vill diskutera det här, med liknande exempel som jag använder ovan, brukar fotbollsnostalgikerna (vilket är ett mer rättvisande begrepp på gruppen) bli ordentligt sura. Faktum kvarstår dock: Sverige har inte varit speciellt framgångsrika före andra världskriget, dominerade i mediokra ligor efter kriget då alla motståndare var döda för att sedan snabbt sjunka tillbaka till en undanskymd roll så fort en ny generation fotbollssspelare växt fram i resten av världen.

Min elva: Ronnie Hellström – Roland Nilsson, Patrik Andersson, Jocke Björklund, Ingmar Erlandsson – Tomas Brolin. Stefan Schwartz, Jonas Thern,  Fredrik Ljungberg –Henrik Larsson, Zlatan.